Kärlek för mig är tillit, förtroende och acceptans.
Jag älskar av hela mitt hjärta, men jag hatar tyvärr oxå lika innerligt.
Jag har alltid fallit väldigt lätt, blir väldigt lätt förälskad. Jag älskar lätt, men för mig är kärleken stor. Det är inget man tar lätt på.
Man måste dock göra sig förtjänt av min kärlek. Jag kan vara oerhört kall. Ett bra exempel på det är när jag blir sviken. Om någon sviker mig får de sota för det. Jag har väldigt svårt för att förlåta.
Det blir alltså en paradox. Jag älskar snabbt, men om du gör mig illa fryser mitt hjärta till is. Har du svikit mig är det bättre att berätta det än att gå bakom min rygg. Den dag du går bakom min rygg är du borta ur mitt liv för alltid. Kanske inte ordagrant, men min tillit till dig är borta och utan den är du bara en i mängden.
Jag önskar jag kunde säga att jag älskar villkorslöst, men det gör jag tyvärr inte. Jag kräver tillit, förtroende, jag kräver att du bryr dig, jag kräver att du älskar mig för den jag är samtidigt som jag förmodligen kommer att försöka förändra det hos dig som jag har svårt för. Idiotiskt, men sant. Tidigare var jag hopplös på att förändra alla. Jag ville stöpa dem i min eget utvalda ”bästa personlighet” form. Men samtidigt ville jag att alla skulle älska mig för den jag var utan att behöva ändra mig. Ingen bra egenskap, tro mig! Så med åren har jag försökt jobba på det och försökt lära mig att låta andra vara som de är och uppskatta dem för just det istället för att göra om dem.
Så vad är kärlek?
Att vara den jag är, att acceptera den du är, att lita på dig, att finnas där för dig, att erbjuda min axel så snart du behöver den, men ändå ge dig utrymme att växa på. Att ge dig min tillit och tilltro. Du ska veta att jag alltid finns där för dig, oavsett vad det gäller.
Jag hör hellre den sårande sanningen än den smickrande lögnen.
”Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja;
Låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder.
Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare.
Giv varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd.Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er få vara ensam,
Liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik.Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar,
Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan.
Och stå vid varandras sida, men inte för nära;
Ty templets pelare står åtskilda,
Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.”
Ur Profeten av Kahil Gibran