Himlen har återtagit en ängel

Den 28 mars satt jag i vårsolen och rensade i blomlandet när hela livet stannade upp. Jag nåddes av dödsbudet om att en av mina närmsta väninnors enda dotter hade omkommit. Mitt hjärta brast. Min världs grundstenar rubbades. Jag famlade i mörker och kunde knappt andas.

Mina känslor slog över mig som en tsunami. Hur kändes det då för Idas anhöriga, Idas föräldrar?

Hur finns man där för någon som förlorat allt? Hur ger man tröst när ingen tröst finns att fås? Man finns där, för alltid. Man stannar när alla andra försvinner. Man tar sorgen ögonblick för ögonblick.

Ida var en tjej med stark integritet, med kärlek för det övergivna och med ett plötsligt leende som häpnade och lyste upp omvärlden. En kämpe. En zebra. En god vän. En högt älskad dotter. Ida lämnade världen allt för tidigt.

Himlen måste ha behov av styrka och kärlek när den hämtar hem de finaste. Älskade, Ida, du är för evigt saknad!

I ett meddelande på fb skrev jag till Ida för några år sedan

Life is not about waiting for the storm to pass. It’s about learning to dance in the rain!

Och jag kommer att dansa med dig. Det lovar jag dig! Så ta hand om dig nu, hjärtat! Jag finns här. I ljus och mörker.

Jag ska dansa, med dig i tankarna Ida, i ljus och mörker!

Älskade Mia och Peter, vi finns här för er. Nu och sen. En dag i taget. Vi andas med er. Vi delar er sorg. Vi finns vid er sida. Nu. Och sen.

Vila i frid, Ida! För evigt saknad. För evigt älskad. Alltid inom oss!

Kommentera