Jag sitter ute i min rottinggunga som vaggar mjukt. Solen värmer på armarna med huvudet hålls i skugga. Myggorna har vaknat och tuggar på mig när de lyckas ta sig in i paviljongen trots myggnätsväggarna som omsluter mig.
Musiken i bakgrunden från Spotify kastar mig handlöst från minne till minne i en härlig ocean av känslor.
Jag tror att jag hittat hem igen, efter att ha praktiserat som irrbloss ett tag. Jag känner mig stark i rekryteringsprocessen, redo att ta emot det som är ämnat för mig här och nu. Och jag känner mig tacksam över ”dreamteam – always”. Tacksam över Camilla som varit min fyr alla dessa stormiga dagar som jag har bakom mig! Redo att helhjärtat bli en sommarsjäl hos MediumLindaLiv.
Idag hade jag ett två timmar långt samtal med min själssyster. Hon som alltid finns där, oavsett hur många dagar eller år det går mellan våra samtal. Hon som medialt vägleder mig, som är min reskamrat i allt det. Hon som år efter år förstått mig och den som jag förstår på samma sätt. Vänskapen är helt självklar för oss båda och kravlös. Det enda vi behöver av varandra är den där okrossbara kärleken för varandra.
Jag känner att jag kommit ut på andra sidan nu, att ljuset övervunnit över mörkret. Det är en magisk känsla. Det är klart att jag vet att det ännu finns skuggor som sveper runt mig, saker som kommer att komma upp till ytan och få mitt hjärta att skrika av smärta, men det är okej, det är så livet är. Men just nu, känner jag att jag kunnat förlåta och acceptera det som hänt.
Nu vill jag älska och leva igen. Nu är jag redo att aktivt göra de val jag behöver göra för att nå dit jag vill. Redo att försöka lita igen, att hänge mig och våga vara sårbar igen. Kommer jag att bli sårad igen? Troligen. Är det värt det? Ja.
Jag är tacksam för mitt livs kärlek, min kapten, som står vid min sida, oändligt tålmodig, och som upplever mina ups and downs i allt detta kaos. Tacksam att han är där, som min make, inte fixare, som låter mig växa som person och som respekterar mina vägval. Tack, älskling!
