Den senaste veckan har varit mindre angenäm och för mig verkar det ofta vara så att om något börjar krångla, så gör det mesta det. Det är som om mitt liv fungerar lite som med ketchupeffekten. När det börjar komma, så kommer allt på en gång. Vi kör på all skit på en gång när …
I onsdags var jag med min personliga assistent till fastlandet för undersökningar vid specialsjukvården. Jag hade inte fått någon info, annat än vilken tid jag skulle infinna mig där. Var jag skulle infinna mig fick jag ringa och ta reda på själv. När vi körde ombord på färjan kl. 3.20, kände jag att det förhoppningsvis …
Att höra orden uttalas högt, att få det svart på vitt, att jag inte längre kommer att vara den enda rullstolsnyttjaren i familjen, det gör ont. Jag kan inte förneka det. Det är lite som att dra undan mattan, trots att det var väntat. Och det gör verkligen ohyggligt ont i hjärtat. Samtidigt är jag …
Du och jag och vi båda. Det har varit temat för mina senaste dygn. Med maken på vift i Tyskland på arbetsresa, har min tid istället förgyllts med andra nära och kära. De där stunderna av tvåsamhet som vandrat mellan assistenter, vänner, familj. Tillsammans. I närhet och på håll, men ändå tillsammans. Torsdagen tillbringade jag …
Det börjar se ut som ett växthus nu! Mamma och pappa har jobbat på, medan jag betraktat dem från min favoritplats i hänggungan på altan, under paviljongen, under en härlig filt. Det har hamrats och målats och jag har suttit där och myst. Det är något särskilt med att se det växa fram, batting för …