Min vän skrev det här inlägget om små överraskningar, som berörde mig djupt. Jag känner att jag behöver reflektera över det. Hon skriver om avsaknaden av att kaffepannan är varm, att någon annan hunnit handla, allt det där som är tvåsamhet och hur hon upplever det nu när hennes man tragiskt somnade in för några veckor sedan.
Jag måste erkänna att jag faktiskt aldrig reflekterat över det tidigare. T.ex. att jag får lakanen bytta i sängen utan att själv lyfta ett finger. Att snön är avsopad av bilen när jag kommer ut efter en natt med snöstorm. Att lampan som varit trasig i köket plötsligt blivit utbytt. Veden som alltid väntar inne vid braskaminen. Kläderna som varit i tvätten och mitt i allt ligger vikta på min säng. Handen som sträcker sig efter mig på kvällen och automatiskt kliar min rygg medan ljudet från tvn vittnar om en spännande fotbollsmatch. Djurmaten som alltid är påfylld i förrådet.
Jag vill aldrig mer ta det för givet, de där vardagliga tecknen på tvåsamhet. En dag kommer de att ta slut och det krossar mitt hjärta totalt och fullständigt. Men det är livets gång, på ett eller annat sätt.
<3