Just idag har solen strålat från en så gott som klarblå himmel, trots hårda vindar. Men det är inte den solen jag tänker skriva om.
I höstas skrev jag om att det efter regn kommer solsken och att det efter några bottennapp på assistentfronten skulle komma en solstråle in i mitt liv. Hon har kommit in i mitt liv. Solstråle är kanske inte den självklara benämningen på henne, men MIN solstråle är hon! Hon förgyller mitt liv på sitt alldeles säregna sätt. Och hon får mig att skratta och morra, om vartannat.
Idag har vi bassängtränat tillsammans. Jag har tränat. Hon har rört sig i närheten. Haft ett vakande öga på mig, så där lagom på håll så att jag ändå inte känner mig påtittad. Hon finns där utifall att jag skulle svimma igen. Eller om något annat skulle hända. Och när jag tar mig upp ur vattnet står hon stadigt och håller i rullstolen, medan jag på darrande armar tar mig upp längs trappräckena när kroppen blir mindre och mindre viktlös. Hennes blick ger mig styrka. Jag känner den, även när jag inte orkar möta den. Sen rullar hon mig in i omklädningsrummet där hon ger mig den hjälp jag behöver i just den stunden. Idag blev det mer hjälp än vanligt.
Hemma är hon mina händer och fötter. Hon gör det där som alla behöver utföra i hemmet, men som jag inte har förmågan att klara av. Utan henne vore jag en stor belastning för min familj. Tack vare henne kan jag servera mat på bordet när familjen kommer hem. Jag kan tvätta kläder. Jag kan vattna mina blommor. Och allt annat. Eller rättare sagt, hon gör det istället för mig.
Och jag kan gå ut på promenad. Hon går där vid min sida. Hon bollar tankar och funderingar med mig. Låter mig känna vinden mot ansiktet, solen mot min kind. Hon halkar fram på isbanan till väg för att kunna ta mig dit jag vill.
Och när jag inte orkar, då vilar jag under täckte med slutna ögon, medan hon slutför arbetet jag inte klarar av.
Min solstråle, som inte alls är särskilt strålande solig i sig själv. Ännu. <3