Minns ni känslan när man var barn och man räknade ner för att doppa sig? Känslan när vattnet slog mot låren och man visste att snart kommer jag att tappa andan när kroppen kommer under vattenytan. Eller när man vadar ut i vattnet och det blir svalare och svalare ju längre ut man kommer. Känslan när vattnet når midjan och magen drar ihop sig, håret på armarna reser sig. Det lilla skriket man försöker hålla inne när de kalla vågorna når den solvarma huden. Känslan när man klyver vattenytan med nästan hysteriska simtag innan kroppen vant sig och man kommer ner i varv och känner den sköna känslan. Den känslan är unik.
På Åland, där man med allmänna beräkningstal kan anta att ca 1500-2000 personer har en rörelsenedsättning och/eller använder rörelsehjälpmedel, finns det ingen badstrand med ramp för att ta sig ner i vattnet. Inte på hela Åland. Det är nästan imponerande, på något skämmigt sätt.
Hittills har min man eller någon av mina assistenter släpat mig i och ur vattnet någon enstaka gång med många års mellanrum. Det är varken värdigt eller lätt för varesig dem eller mig. Att ta mig ut i vattnet går väl an, relativt bra, men att sen komma tillbaka är ett rent helvete.
Därför var det en otrolig känsla när jag i helgen kunde klättra ner från båtens akter, kasta mig i midjehögt vatten, för att simma några armtag.
Upp tillbaka i båten, fick jag hjälp av maken, eftersom mina axlar inte ännu är i tillräckligt bra skick för att kunna dra mig upp själv. Jag gjorde ett försök, men kände hur axelkulan gled ur sitt läge, så än är det en bit kvar att jobba på för att få axlarna tillräckligt starka igen. Men jag ska inte klaga. Vänster var obrukbar i 3 år med ett uppehåll på 6 månader innan höger gav upp och nu efter 1 år är tillbaka i brukbart skick igen. Det får ta den tid det tar att få tillbaka rörlighet och muskelstyrka där. Till dess får maken helt enkelt dra upp mig, för jag hoppas innerligt att det inte ska dröja många år tills jag får simma igen.
Jag hoppas innerligt att jag en dag ska få vara med och uppleva möjligheten att ta några simtag på en badstrand på Åland. Förstå känslan det skulle ge till den som inte varit i vattnet på många år! Kom igen nu, politikerkollegor! Jag är säker på att ni kan hitta något i de kommunala budgetarna som skulle möjliggöra detta! Let’s do it!
