Skriverier

The botten is nådd – en supernova är född

För många av mina smärtvänner är sommaren underbar. Smärtan går ner, eller planar åtminstone ut, och kroppen blir trevligare att ha att göra med. För mig är det precis tvärt om. Jag vaknar mitt i natten av drömmar när man sågat av mig lemmar eller att jag fastnar under brinnande träd och fräts sönder av lågorna. Ju varmare desto värre. Smärtan står mig upp i halsen, eller rättare sagt ut genom öronen. Droppen har för länge sedan fått bägaren att rinna över.

Jag har relativt svalt på jobbet, nästan lite kallt. Visst är det skönt med den välgörande svalkan, men samtidigt blir det ett himla hopp mellan temperaturerna under dagen, vilket inte är speciellt lyckat. Eftersom det är svalt på jobbet, brukar jag använda strumpor för att hålla något så när jämn temperatur, men idag gick det helt enkelt inte. Det kändes som om fötterna kapades av när tyget från strumporna nuddade huden. Jag trodde först att det var någon av barnens strumpor, att de var för små, men insåg efter några byten att det nog var jag själv som var orsaken.

Nå, det jag ville komma fram till med allt klagande, är att jag är oerhört aktiv nu. Jag gör mycket mer än jag klarar normalt. Jag kan lyfta saker som jag inte annars brukar göra, jag rör mig mera o.s.v. Allt detta som jag annars ser till att inte göra för att spara på min kropp och på min energi, det kan jag göra nu.

En supernova är en exploderande stjärna och hör till de våldsammaste händelserna i universum. Dessutom utvecklas oerhörda mängder energi i en supernova, enligt Wikipedia.

Så det är nog det som händer, det som jag är; en supernova. För när the botten is nådd då finns det inte längre några begränsningar. Då kan det inte bli värre. Smärtan är jämnt hög, inga dippar där inte, och då spelar det lixom ingen roll om jag gör mer än jag klarar av. Det kan inte bli värre. Därför tappar jag saker gång på gång, jag snubblar och tövlar mig så det får städas extra mycket, men jag klarar som sagt mycket mer…tror jag där och då…

Normalt lever jag efter pacing-metoden, men när jag mår så här, då är det som om jag konstant är fulladdad. Himla märkligt. Jag har hur mycket energi som helst. Som om jag fuskat mig till evigt liv i ett tv-spel. Visst är det skumt?

Är det någon annan av mina värkvänner som känner igen sig, att när smärtan är konstant too much, då klarar man nästan vad som helst? Antar att det har något med adrenalinpåslag att göra, lite som när det sker en olycka och man är med i räddningsteamet och får superkrafter.

Så ja, the botten is nådd och den usla EDS-kroppen har förvandlats till detta brinnande inferno, en exploderande stjärna, fulladdad med energi. En supernova som är fullkomligt idiotförklarad av mina nära och kära och min icke-älskvärda kropp, men ändock en supernova. Så det så!

Du kanske också gillar…

2 kommentarer

  1. säger:

    Känner igen mig ibland. Det jag kan känna är att när jag har slagit i botten och jag bara gråter för jag har så ont och jag är så trött så kan jag helt plötsligt känna mig full av energi och glädje, en lust att göra en massa saker men det är bara en psykisk känsla just då eftersom jag just då inte klarar något men den hjälper mig igenom skiten och gör att jag tar mig ur tunneln.

    1. Miina säger:

      Annelie, kramar, kärlek och styrka till dig! <3

Lämna ett svar till MiinaAvbryt svar