Så har vi gått in i sista semesterveckan för min del, och även för makens del. Jag har gjort ett medvetet val och undvikit bloggandet under den här tiden. Redan i våras insåg jag att min mindfulness gått över till ett stadie av ”jag gör det sen när jag hinner”… Det vill säga, mindfulnessens grundpelare hade raserat inom mig och jag var på väg åt ett håll som jag vet av erfarenhet att inte passar just mig.
Så nu under semestern har jag jobbat hårt med att hitta tillbaka, att njuta av stunden och att ta vara på de där speciella ögonblicken, stjärnstunderna.
Idag när det stormat rejält och dagen övergått från sommar till höst i en handvändning, kan jag se tillbaka på mina lediga dagar med insikten om att jag kunnat vara medveten och att jag tagit vara på mina dagar.
Det är alltid en utmaning för mig att ta mig an hösten. Hösten har genom åren varit en tid fylld av ångest, av depressioner och av smärta. Trots att jag vet att den tiden är förbi för länge sedan, har jag förnimmelser kvar just när sommaren övergår i höst, av att jag inte riktigt vill släppa taget och ta steget in i vardagen igen. Smärtan kvarstår, förstås, år efter år, men smärtan är inte längre ett hot och en skräckupplevelse.
Så, nu ska jag, den här sista semesterveckan, ta till vara på min tid ännu mer. Jag ska göra det jag känner för just nu och jag ska njuta av att ha familjen nära. Den här veckan ska jag skapa mig en fin bild av den kommande hösten. Hur den kommer att se ut, det vet jag inte ännu. Jag har inte ens börjat skissa. Men den kommer att utvecklas till något magnifikt, nämligen ännu en ny årstid av mitt liv! <3