Förundras än en gång över det oerhörda band som finns mellan mig och min ”syster”.
Körde hem i stor förundran. Kände att ångesten kröp över mig, men fattade inte varför. Tänkte att ja ja, nåt ska väl ut. Låt det komma.
Väl hemma höll det på och rörde om i kroppen och jag kände mig ganska fånig när det satt i kroppen, men inte i huvudet. Tills jag fick ett sms…
”Jag har sån panikångest. Vet inte vart jag ska ta vägen. Jag är i södra Europa. Skulle behöva dig här.”
Plötsligt var det så självklart.
All den skit jag burit på den senaste tiden, den har hon delat med mig omedvetet. Hon har förmodligen känt min oro, min ängslan, min sorg. Nu känner jag hennes ångest. Vi är ett.
Jag är i stor förundran över att man kan dela en annan människas själ så som hon och jag gjort sedan den dag vi träffades. Att vi kan vara så ett och samma. Vi hörs sällan av. Det behövs inte. Vi vet ju var den andra är. Vi vet hur den andra mår. Vi vet att den andra alltid finns där, oavsett vad som sker i livet. Vi behöver aldrig tvivla på den andras kärlek och omtanke.
Min syster. Kanske inte biologiska syster i det här livet, men garanterat i något tidigare och i kommande.
Jag älskar dig!
Ja du. Skumt är det. Eller kanske inte. Men det är skönt att ha dig där. Alltid. Jag finns här.