Jag började dagen med mindful walk medan döttrarna låg nedbäddade hemma i soffan i feber. Min ”coach” i hörlurarna påminde mig om och om igen om att vara här och nu, att varje steg blir mitt mål.
Det var vår i luften och sakta men säkert börjar vintern släppa taget om oss, även om det fortfarande är väldigt långt kvar.
Jag njöt av promenaden, fokuserade tankarna så som jag bör, men just det där att varje steg är mitt mål, dit har jag inte kommit än. Jag strävar efter att komma framåt, att ta mig till halva sträckan för att sedan vända hemåt. Varför? Jag känner en enorm lycka, tillfredsställelse och stolthet när jag vänder hemåt, men innan dess strävar jag hela tiden framåt.
Är det så att jag hela tiden måste prestera något för mig själv för att vara duktig? Omedvetet. Sitter det så inrotat i mig, trots att jag försökt jobba bort det under alla år?
Jag försökte verkligen känna att det räckte mer än väl att jag tog ett steg i taget, men inom mig kunde jag tydligt känna att jag inte insåg det inom mig.
Det är likadant när det gäller mina tankar. Jag vet hur jag ska tänka. Jag är väldigt kunnig inom det psykiska tänket. Jag kan vända tankarna rätt, jag vet hur jag ska reagera och fokusera, men innerst inne vet jag att det bara är något jag BORDE göra. Jag menar det inte fullt ut.
Det är mitt stora gissel här i livet. I och med att jag vet vad jag borde känna och tänka, så är det svårt att jobba för det. Enda sättet är att automatisera, så att det blir något jag VILL vara och inte bara BORDE vara.
Mitt mål, min strävan, med mindfulness är att automatisera nuet, ögonblicket, att börja leva här och nu, inte bara ”låtsas” att jag gör det.
Längs min promenad kände jag att jag sakta men säkert hittade hem inom mig. Jag visualiserade det som min ”coach” uppmanade mig att göra. Att se mig gå hand i hand med mig själv. Jag är min egen bästa vän och vänner stöttar varandra, alltid. Det är dags att våga lita på mig själv. Att våga ta klivet ut och acceptera att jag vet rätt, att jag handlar rätt. Jag bär det inom mig.
På väg hem började solen gå i moln. Jag är så tacksam för den sol jag fick njuta av på min promenad. Underbart!