Skriverier

Moalie 4 år

Det har varit full rulle från och med slutet av förra veckan. Helgen gick åt till Godbymässan där jag, tro det eller ej, orkade jobba hela dagarna. Dock var jag som död både i måndags och igår. I måndags bestämde sig plötsligt Moalie för att hon inte alls skulle ha 5 tjejkompisar på kalas på lördag, nej hon ville istället ha hela dagiset till sig, så om några timmar väller det in 20 barn i varierande åldrar. 🙂 Vi tog den lätta vägen ut och valde att ha kalaset på hennes födelsedag, mitt på dagen, så att dagispersonalen kommer hit med alla barn. Det blir lixom lite lättare med 6 vuxna som håller uppsikt än om vi själva, jag och maken, skulle försöka klara av det.

Vi började morgonen med sång och paket öppnande.


En av presenterna var en tempurkudde. Äntligen fick hon en egen som resten av familjen. 🙂


Mommo kom inflängandes med sång och paket innehållandes favoritpresenten innan hon åkte på jobb.

Tänk att min lilla, lilla älskling har blivit 4 år! Det är redan 4 år sedan vi stod där, chokade efter en timmes förlossning, med en stor guldklimp i famnen. Julina vägde 3075 g när hon föddes, Natalie 2890 g och den här älskade klimpen 4130 g och 3,5 cm längre än de andra. Det var ju en 2-månaders bebis jag fått upp i famnen!

Tillbakablick – När Moalie kom till världen, mamma berättar

Natten till den 19 nov. 2004 borde jag ha sovit gott för att vila upp mig inför min stundande förlossning. Den 19:e skulle jag nämligen bli igångsatt genom hinnsprängning. Istället för att sova vred jag mig i plågor och kräktes som en liten idiot, jag hade gallstensanfall. Totalt hann jag sova 2 timmar den natten och kl.5.45 var det ingen idé att ligga kvar i sängen, så jag smög ner och duschade. Nicke hade klockan på ringning kl.6 och jag ville låta honom sova så länge som möjligt. Kl.6.15, efter att ha gjort mig i ordning, gick jag upp och väckte Nicke med orden ”Har du tänkt komma med till BB eller?” *ler* Stackarn hade försovit sig…igen… 🙂 TUR att han har mig! Kl.7.15 åkte vi iväg hemifrån. Vi ville ha ordentligt med tid på oss eftersom ett vackert litet, nåja litet och litet, snöfall hade färgat världen vit några dagar tidigare och vägarna var rätt hala. Kl. 8 skulle vi vara på BB avdelningen och här fortsätter min berättelse i tidsangivelser istället.

Kl.8.00

Vi kommer in till avdelningen och får ett rum, samma rum som det vi hade när Natalie föddes. Den BM som vi blir tilldelade är Kickan Kullman, samma BM som min mamma hade när jag föddes. Kickan är underbar och vi känner henne från förr. Eftersom Kickan och jag går hos samma sångpedagog, har Kickan lovat att hjälpa mig att testa Gregorianska toner som smärtlindring vid förlossningen. Vi använder samma toner som uppsjungning och de kan även användas som inre healing om man bara har den kunskapen. CTG-kurvan som tas visar en sovande bebis, så kurvan blev lång. Närmare 1 timme senare var Kickan äntligen nöjd. Kurvan visade fina hjärtljud bara bebisen vår vaknade till och regelbundna sammandragningar med ca 8 minuters mellanrum.

Kl.9.45
Dr Korvela, Dr Frankman och Dr Eriksson går rond och bestämmer att vänta med hinnsprängningen och istället testa Cytotec-tablett för att förstärka sammandragningarna. Jag får förklarat för mig att tabletten inte skulle sätta igång förlossningen lika explotionsartat som hinnsprängning kan göra och därför vill man testa det på mig först när jag är så medtagen av nattens anfall. Jag får även sockerdropp för att få lite näring i mig p.g.a. nattens 8 kräkningar och för att jag fortfarande är väldig illamående. Tabletten ökar på sammandragningarna lite grann till 5 minuters mellanrum, men jag känner själv att de bara är sammandragningar och inga värkar. Jösses, de här kändes ju knappt något jämfört med alla förvärkar jag haft innan! Jag blir uppmand att vila mycket och försöka sova för att orka senare. Åh, så skönt det var!

Kl.11.00
Nu får jag en supp mot illamåendet och det tar inte många minuter förrän jag studsar upp ur sängen…nåja studsar är väl fel ord med tanke på min väldiga mage. *ler*

Kl.12.00
Lunchen anländer och både jag och Nicke får mat. Jag äter med god aptit tack vare suppen jag fick och krafterna börjar komma tillbaka. Heidi Räsänen, som det är meningen att ska ge mig akupunktur under förlossningen, kommer på besök under sin lunch för att se hur det går för oss. Eftersom hon är tvungen att jobba kl.13-17, bestämmer vi att hon kan komma tillbaka efter jobbet och söka upp var vi håller hus, antingen på vårt rum eller på förlossningen. Ja, vi trodde åtminstone att Heidi skulle vara med på förlossningen… *ler*

Kl.12.55
Kickan kommer in och säger att vi ska ta hål på hinnorna nu. Vi packar ihop våra saker och går iväg till förlossningssalen. Nu börjar det bli spännande! Hon undersöker mig och känner att inget har hänt över huvudtaget med livmodertappen, så tabletten jag fick var helt värdelös även om vilan var välbehövlig! Hon tar hål på hinnorna och jag får gå på toa innan hon sätter på CTG-kurvan. Nu kommer det värkar och de kommer med ca 3 minuters mellanrum. Kickan lämnar oss ensamma en stund så att jag får ta kurvan och för att hon ska lämna rapport till nästa skift.

Kl.13.00
Nicke och jag kopplar bort mig från CTGn så att jag får gå på toa igen. Attans så kissnödig man kan bli när huvudet trycker på kissblåsan! *ler* Medan jag är på toa kommer det 4 värkar och nu börjar de verkligen kännas rejält! När jag kommer ut igen sätter vi igång CTGn igen (Kickan har alltså givit oss tillåtelse att göra det här själva) och nu kommer det 2 värkar direkt påföljande varandra och sedan en paus på 1 minut med påföljande dubbelvärk och 1 minuts paus o.s.v. Aj aj vad jobbigt det är! Nu måste jag röra på mig hela tiden och kan inte ligga i sängen mer. Jag kämpar på med mina Gregorianska toner och skickar tonens vibrationer dit det tar ont. Det fungerar bra även om det är kämpigt.

Kl.13.35
Vi ringer på Kickan eftersom jag lyckats sabba mitt sockerdropp och fått blod i halva slangen. Jag vill ha bort fanskapet så jag kan röra mig ordentligt! Kickan kommer tillsammans med Elisabeth, den enda BM jag absolut inte ville ha på förlossningen (ändrade åsikt efter förlossningen)! *skrattar* Elisabeth ska ta över efter Kickan eftersom Kickan slutar nu snart. Elisabeth tar bort mitt dropp och nu klarar jag inte längre att använda tonerna själv. Jag lutar mig mot väggarna när värkarna når toppen medan Kickan stöder mig i tonerna. Vi ”sjunger” tillsammans och nu går det bättre igen även om värkarna är lika starka.

Kl.13.40

Nu är det väldigt jobbigt. Jag har svårt att slappna av och känner det som att jag spänner mig i alla värkar och jobbar MOT bebisen istället för MED. Jag kan inte stå stilla längre, utan måste röra mig hela tiden och det gör ONT!!! Jag känner att jag aldrig kommer att klara det här i flera timmar till! Jösses, tar det så här ont efter 40 minuter måste jag få epidural och jag beordrar Nicke att be Kickan komma för jag ska ha epidural. Nicke är bestämd och säger ”Nej, du vet att du inte vill och du vet att du bara blir besviken på dig själv om du tar den nu!”. Jag bönar och ber, men han gör som jag bett honom, han håller emot. Jag mår oerhört illa och till slut kräks jag i toaletten. SHIT!! Hur fasen ska jag klara det här?! Jag vet ju att det närmar sig nu, att det oftast är 2 timmar kvar av förlossningen när man kräkts, men 2 timmar klarar jag aldrig!! När jag kräks ringer Nicke på Kickan och säger att jag vill ha epidural. Han ser att jag inte klarar mycket mer nu. Kickan kommer och ser att jag verkligen har det kämpigt. När jag säger att jag bara jobbar emot bebisen istället för med, berömmer hon mig och säger att det inte alls ser så ut, att hon ser det som att jag jobbar jätte duktigt åt rätt håll. Jag ber ännu en gång om epidural, eller rättare sagt nästan skriker efter epidural och hon lovar att ringa efter narkosen, men att hon måste känna på mig först. Jag säger att jag inte kan ligga i sängen och hon försöker känna på livmodertappen när jag hänger mot Nicke. Åh, vad ont varje värk tar! Kickan kommer inte åt riktigt och kan inte säga hur öppen jag är i den ställningen, men lovar att ringa narkos. Nu kommer Elisabeth in och hon säger att hon vill lyssna på bebisen hjärtljud. Medan jag försöker stå stilla så hon kan höra med CTGn, uppmanar hon mig att använda rösten eftersom jag vill springa iväg och hon ”sjunger” tillsammans med mig. (Det här förvånar mig enormt, men senare får jag veta av Kickan att hon berättat för Elisabeth, som även hon sjunger, att jag vill använda mig av dessa toner.) Det går inte längre att ta tonerna, men jag lyckas stå stilla så att hon får hjärtljuden. Elisabeth säger till Kickan att hon måste få känna först hur öppen jag är innan de ringer narkosen och hon ber mig lägga mig på sängen. Jag kan inte förstå hur jag ska klara det, men tar en värk liggande på sida mot Nicke och lägger mig sedan på rygg och ber henne skynda sig allt vad hon kan! Hon känner på mig och så fort hon släpper mig kastar jag mig upp ur sängen igen och tar ännu en värk. Medan jag gör det berättar Elisabeth att jag är öppen 8 cm och att det inte hinns med någon epidural längre. Nu trycker det på och jag tittar bedjande på Kickan och utbrister ”Jag får krystvärkar!!”. Jag ler stort och nu förstår jag varför jag har så ont! Jösses, jag är ju nästan där nu! 8 cm!! Jag vill absolut inte ha epidural längre eftersom jag förstår att smärtan kommer för att jag är i värsta stadiet.
Kickan säger att hon stannar kvar, men att Elisabeth kommer att förlösa mig. Det känns jätte tryggt att Kickan stannar.

Kl.13.50
Jag blir beordrad att ta mig upp i sängen igen av Elisabeth och jag säger till henne ”Jag vill föda på knä!!” och sen kommer krystvärken medan jag klättrar upp i sängen och den är LÅNG!! Jag krystar och känner huvudet. Det skär i hela underlivet och jag lyfter först på ena benet ut mot sidan och sedan andra benet på samma sätt för att vidga bäckenet till max. Det här gör jag utan att veta varför, det bara känns rätt. Jag vill bita Nicke i handen, men han sliter undan den som tur är! *ler* I slutet av krystvärken stönar jag ”Ta ut henne!!” och får till svar av Elisabeth ”Nej, det får du klara själv.” och sen känner jag hur huvudet halkar ut helt och hållet. Nicke ser huvudet och både Kickan och Elisabeth lugnar mig att nu är huvudet ute och jag har klarat det jätte bra! Jag hinner vila lite och sen kommer nästa krystvärk. Jag krystar och känner hur vår lilla bebis halkar ut!

Kl. 13.57

Nu föds vår älskade Moalie! När Elisabeth säger ”Det här är en 4 kilos bebis”, börjar benen skaka på mig! Hur sjutton har jag fått ut en så stor klimp! *skrattar* Jag kan inte riktigt tro att det är sant med tanke på Julinas 3075 g i födselvikt och Natalies 2890 g. Hon får apgar 9/9/10 och efter att ha blivit avtorkad och kontrollerad lyfter Elisabeth upp henne till mig så att jag får upp henne på bröstet och kan vända mig om i sängen till ryggläge istället för knästående som ja stått hittills.

Kl.14.10
Moderkakan kommer ut och är fin och hel. Min förlossning är över. I pappren kommer det att stå att ”Förlossningens längd: Aktiv fas 55 minuter, krystskede 7 minuter, efterbördsskede 13 minuter.”

Nu sys jag, två hela stygn, och efter det lämnas vi ensamma, jag, Nicke och Moalie, inne på förlossningen. Vi ammar, myser och bara njuter av att magen nu förvandlats till vår lilla dotter! Efter ca 1 timme kommer barnsköterskan Kerstin med kaffebrickan och när vi lämnats ensamma ännu en stund kommer Elisabeth och Kerstin in till oss. Nicke tar Moalie till vägning, mätning och badning och jag får duscha av mig under Elisabeths vakande öga ifall benen skulle svika mig. Eftersom Elisabeth ser att jag mår bra, får jag gå till rummet själv och inne på rummet får jag 2 cytotec suppar för att minska blödandet p.g.a. min förlängda blödningstid. Senare får jag även dropp i några timmar för att stoppa blödandet. Nicke kommer till rummet med Moalie och nu börjar livet som trebarnsföräldrar! LYCKLIGA trebarnsföräldrar! Moalie föddes med måtten 4130 g, 51,5 cm och huvudmått 35,5 cm.


Välkommen, vår älskade dotter!

Den här förlossningen har lärt mig mycket. Min kropp klarar så mycket mer än jag tror och bara jag vågar lita på mig själv kan jag klara nästan vad som helst! Jag har även lärt mig att inte döma en människa bara för att hon inte är exakt sådan som jag förväntar mig att en person skall vara.
Elisabeth som jag hade så svårt med innan, visade sig vara en underbar människa! Det stöd hon gav mig under förlossningen och efteråt är något utöver det vanliga. Hon lät mig föda på mina egna villkor till fullo och hon gjorde inget för att snabba på vid utdrivningsskedet. Hon tog emot vår fina dotter och hon gjorde det på ett sätt som är så naturligt som möjligt utan att blanda in medicinska ”måsten”.
Skulle jag föda igen och om jag skulle få välja 2 BM, då skulle det utan tvekan bli Elisabeth och Kickan!
Den smärtlindring jag använde mig av var Gregorianska toner, homeopatmedel och inre stryka. *ler*

Tack till er alla som fanns vid vår sida är vår dotter föddes! Ni gjorde förlossningen till den förlossning jag alltid drömt om!

Miina Fagerlund

Nu ska jag pussa min allra finaste 4-åring och sen ska vi packa ihop sakerna för att åka iväg till dagis. Uppdaterar med fler bilder senare under dagen.

Du kanske också gillar…

7 kommentarer

  1. Grattis Moalie! JO tiden går,snart fyller T 3(eller snart och snart men ganska snart:D) och Julina blir nio!?!?! ojojo=) hoppas ni får en fortsatt härlig dag!

  2. Stort stort GRATTIS till söta lilla Moalie på 4 årsdagen idag!!

    Många kramar från oss alla i Småland!

  3. milla säger:

    Stoor Bamse kram ti gulle Molle på 4 års dagen…hoppas ni får en underbar dag( stojjig som bara den;)…) kram från oss 3.

  4. Anna och Kim säger:

    Grattis tösen på din födelsedag, passa nu på att äta massor med tårta….:)

  5. Kiika säger:

    så stora flickor du börjar ha! tiden går så fort!

  6. Kiika säger:

    så stora flickor du börjar ha! tiden går så fort! Hoppas vi kommer oss ti åland nå nästa sommar! annars hinner de bli tonåringar snart!

  7. GRATTIS lilla vännen. Tänk, 4 år! Helt otroligt. Har tänkt på er massor. Jag gör som jag brukar sen, samlar ihop ett stort paket till alla flickorna samtidigt. Skulle så gärna ge er massor med kramar. Vi får träffas sen. KRAM.

Tack för att du lämnar några ord till mig!