Dag 07 – Min bästa vän

Min bästa vän… *tänker*

Min bästa vän är min make. Han tar mig för den jag är, med såväl mina goda som dåliga sidor. Han vet allt om mig. Han finns där. MEN det innebär inte att han är den bästa lyssnaren. Han känner till allt jag behöver berätta, men det är inte honom jag pratar med när jag behöver prata ut eller älta något.

För mig är en sann vän, den som finns där trots att vi inte hörts av på länge. Att känna att jag inte behöver höra av mig för att hon ska veta att jag alltid finns där. Den bästa vännen för mig är den som inte hörs av på väldigt länge och sen när vi hörs av så står vi fortfarande på samma ställe och kan plocka upp från där vi var när vi skildes åt. Den vännen är värd att bevara i djupet av mitt hjärta.

Jag har alltid varit en sådan som kommer bättre överens med killar än tjejer, ändå har jag alltid haft en kvinna som närmaste vän genom åren som gått.

Niclas Liljedahl – en av mina första kärlekar, som funnits där genom alla år. Vänskapen växte sig snabbt starkare än kärleken och i år är det 17 år sedan jag lärde känna honom. Ibland hörs vi inte av på månader, i värsta fall år, och sen hörs vi av som om det bara gått några dagar och vänskapen är fortfarande lika stark.

Jonathan Grönqvist – även han en gammal kärlek där vänskapen växte sig starkare än kärleken. Min ”bror” som jag alltid kan räkna med. Han finns inte i min vardag, men jag behöver aldrig tvivla på att han skulle finnas där om jag behövde honom. Om det så handlat om kraschade datorer, vänner som svikit, hjälp för att stötta mig i det misshandlar förhållande jag en gång levde i, så har han ALLTID funnits där. Genom glädje och sorg. Jonte har jag känt i över 20 år.

Då går vi över till kvinnorna i mitt liv.

Anna-Maria Bexar – en vän som jag lärt känna genom min sjukdom. En tjej som förstår utan att jag behöver förklara. Som lyfter mig när jag faller och skyddar mig när stormarna ryter. 2,5 år har jag haft Mia vid min sida, men vänskapen är starkare än om vi hade känt varandra i 20 år.

Tanja Rönnberg – min hundtränare som på något konstigt sätt berörde mig från första mötet. En vän som alltid finns där. Som känner till mina svagheter och som ger mig styrka att tag mig igenom dem. Vi umgås inte i vardagen, men behöver jag henne finns hon alltid där. Alltid. Enda människan (förutom sjukpersonal) som sett mitt hjärta. Det är något man inte delar med vem som helst. Bär dig för evigt i mitt hjärta! Tanja har jag känt nu i snart 3 år.

Teresa Tanisawa – min ”syster”. Vännen som kom in i mitt liv när vi båda försökte få barn trots läkarnas bestämda åsikt om att vi inte skulle lyckas, vare sig hon eller jag. Teresa har följt mig genom tidigare liv, det är jag övertygad om. Den vänskap som finns mellan oss går inte att förklara i ord. Jag kan säga den hårda sanningen till henne, och jag får höra den av henne. Vi hörs inte av så ofta och träffas sällan, men kärleken mellan oss är evig och okrossbar. Tess är en del av min själ och hjärta. Tess har i det här livet funnits hos mig i snart 7 år.

Nanica Svenfelt – en vän vars liv löper parallellt med mitt eget. Vi avslutar varandras meningar, vi har nästan ordagrant samma kanaliseringar. Vi har samma fel och brister och vänskapen mellan oss går inte att rubba. Vi träffas sällan, men eftersom våra liv löper så parallellt vet vi alltid i vilken livsfas den andra är. Ica har även hon varit en del av mina tidigare liv, men i detta livet har vi känt varandra ca 10 år.

Irene Jansson – min barndomsvän som alltid finns där för mig. Jag behöver aldrig prestera något med Irene. Hon tar mig som jag är, med ångest och skit. Hon bara finns där, naken och ärlig vänskap från början till slut. Är det något hon tycker jag gör fel, så kan jag lita på att hon säger det till mig, dock på ett välformulerat sätt. Irene och hennes sambo Adam är min och Nickes bästa vänner gemensamt. Har jag ångest kan jag ringa Irene. Har jag värk i kroppen så jag vill spy kan jag ringa Irene. Är jag bubbligt lycklig kan jag ringa Irene. Behöver jag komma hemifrån kan jag ringa Irene. En av mina finaste minnen av Irene är när vi sjöng duett tillsammans. Sättet hon berörde mig med sin sång får mig fortfarande tårögd, att jag fick dela det med henne trots att hennes självförtroende när det gäller solosång är allt annat än det borde vara. Irene har funnits i mitt liv i fantastiska 27 år.

Efter dessa har jag väldigt många nära och goda vänner, men de här har berört den där speciella, gyllene platsen inom mig. Oavsett vad framtiden för med sig har dessa en speciell plats i mitt hjärta som aldrig suddas ut.

Kram Miina

Kommentera