Så har dagen kommit när det åter bara är jag, maken och djuren hemma. Mellerst har återvänt hem till sin sambo på studieorten och assistentina har åkt hem. Jag sitter och lyssnar till pumpens låga vibrerande från akvariet, hundens snarkningar och brummandet från värmeagregatet känns som ljudet från en flygplansmotor. Och mitt i tystnaden är jag, ensam med mina tankar.
Maken har onlinemöte ikväll här hemma och jag har arbetsuppgifter att ta tag i, men inte riktigt än. Först ska middagen intas i tvåsamhet. Den där tvåsamheten som varit vår verklighet nu i ett år, men som nästan känns främmande efter en tid i föräldraskapets lyckorus och mammahjärnans planeringsmode.
Nu när jag sitter här, känner jag hur väldigt annorlunda tankarna går i min hjärna nu, några timmar efter den där hejdåkramen. När barnen är med, oavsett om det handlar om allihopa eller bara någon av dem, blir min hjärna per automatik i läget ”håll ordning, planera för alla och ligg hela tiden steget före”. Nu är min hjärna på väg tillbaka. Tillbaka till att det är min egen vardag som är i fokus. Och det är en märklig känsla, så här efter julens ståhej.
Och samtidigt som hjärnan lugnar ner sig, kommer förstås smärtupplevelsen som en oinbjuden gäst och tar sig in i medvetandet som smutsig rök. Ett stilla sinne innebär ett rent sinne, ett öppet sinne för det som faktiskt är. Och det är inte alltid det mest önskvärda. Åtminstone inte i min värklighet.