Idag kom känslan som jag inte känt på över ett år. Känslan av att inte vara till besvär. Känslan av att allt görs för mitt bästa.
I över ett års tid har jag burit känslan att jag måste anpassa mig, underlätta, för att det ska fungera. Jag har gått över vad jag själv klarar av, för att vara till lags, för att vardagen ska fungera mellan oss och jag har trixat och fixat och försökt överleva varje dag.
Idag stod jag där plötsligt, med en känsla att jag får ta plats, jag får begära utan skuld, jag får fungera, eller rättare sagt icke-fungera på mina egna villkor. Jag får skapa det liv jag behöver och vill ha, och den som gjorde det möjligt var hon. Hon som är mina händer och fötter, som vill mig så väl.
På väg till min fysioterapeut frågade hon vad hon kan göra för mig för att underlätta min smärta, utöver det hon gör i vardagen. Det var en sån käftsmäll till mig, som verkligen hade stor betydelse. Jag har inte ens tagit det som en möjlighet att hon skulle kunna göra något, och framför allt vilja göra något. Att släcka små bränder för andra, har varit mitt huvudfokus, för att få vardagen att fungera, att jag inte ens kunnat ta till mig att jag har en möjlighet att få bränder släckta för min egen skull.
Jag har under dagen reflekterat över att jag kan begära utan att få dåligt samvete. Jag kan förvänta mig att hon göra saker för mig, utan att jag för den skull behöver dra ner på något annat. Hon är en förlängd del utav mig, som inte kostar mig något, utan som istället tillför. Så som en personlig assistent ska vara. Men jag hade lite glömt hur det verkligen är, när allt löper på. Jag hade glömt hur ett liv med assistent faktiskt kan, och alltid borde, vara.
Jag är utan skuld. Utan skuld i hennes givmildhet. Utan skuld i hennes omtanke. Utan skuld i hennes omsorg. Så som det ska vara. Så som det var innan. Äntligen!