Jag pratade med en vän i höstas om vikten av rätt återhämtning och då framför allt vilken slags återhämtning som fungerar för var och en. Om du jobbat hela dagen med ett socialt arbete, kanske du inte har din återhämtning i att gå på ett fullmäktigemöte på kvällen, utan kanske snarare en promenad eller en simtur i den kommunala simanläggningen är din grej. Och du som har ett fysiskt jobb, kanske inte får din återhämning i att gymma, utan snarare att lägga dig ner framför TVn någon timme. Medan du som jobbat framför en skärm hela dagen, knappast får din återhämtning från Netflix på kvällen, men däremot kanske på gymmet, eller på styrelsemötet eller på den där juntan du är nyfiken på.
Kroppen behöver varva mellan en fysisk aktivitet, en lugn som t.ex. skärmtittande, och social. Det gäller bara att hitta vad som funkar bäst för en. Och det gäller att inte överhetta hjärnan stimuli av bara det ena.
Det är ju så lätt att gå på med det man är van vid, det man gjort tidigare under dagen, för det är hjärnan uppvärmd på. Men innebär det att man faktiskt känner sig utvilad efteråt? Forskning säger nej. Här är en relativt lättsedd film om återhämtningens vikt.
Ett annat knep kan vara att gå tillbaka till det man tyckte mycket om som barn. Jag älskade att skriva. Det har visat sig vara en viktig sak för mig även nu i vuxenlivet. Bloggandet har fått bli en del av skrivandet, istället för berättelser om hästar och bortvimsade prinsessor och allt vad mina barndomshistorier nu innehöll.
Här i trakterna där jag växte upp och nu bor, var det aldrig stora kompisgäng som umgicks. Det fanns helt enkelt inte sådana mängder barn. I min klass var vi 4 elever, inklusive jag själv. Och det sitter i. Jag blir utmattad i större umgänge och mår som allra bäst när jag får krypa ihop på en brygga med en god vän och äta nötter i lugn och ro till vågornas skvalp.
Jag lekte mycket för mig själv. Älskade att sitta i skogen och fantisera. Älskade att pilla i en liten bäck. Den känslan finns kvar. Jag är fascinerad av rinnande vatten i dikena. En promenad i tystnad, blickandes ut i skogen. Eller den överväldigande känslan när jag fick ta mig ut i skogen med en aning kraftigare rullstol än den jag äger. En assistent hade roligt åt mig, när jag förundrad och så där barnsligt förtjust under vår promenad utropade ”hör du hur det porlar?!”. Han hade helt tydligt inte pillat i en liten bäck när han var liten. Stadsfrasse!
Så vad behöver du för att återhämta dig? Det där jag började inlägget med, om att man behöver kombinera vardagsjobbet med annan slags återhämtning, kan vara värt att lägga en extra tanke vid.
