Nu är vi inne i fastan. Den tid när vi ska avstå från något beteende som är invant, något som vi är bekväma med, men som inte är till nytta för oss och för vårt förhållande till de viktiga sakerna i livet.
Jag borde åta mig den här utmaningen. Jag har redan dragit ner på chokladen jag unnade mig i lite väl stora mängder för ett tag sedan, så det är inte ett alternativ till fastan. Träningsmässigt har jag skapat nya rutiner och avstår från hemmaträning till förmån för den mer obekväma utanför hemmets väggar, men även det har jag hållit på med nu i några veckor och kan inte appliceras på fastan.
Vad gör jag, av vana, men som inte gagnar mig gällande de viktiga sakerna i livet? Egentligen vet jag svaret, men jag vill inte. Jag är inte beredd att göra det. Inte ännu. Jag borde nämligen släppa engagemanget jag har i några relationer. Engagemanget i sig ger mig mycket, men jag måste lära mig att inse när engagemanget blir maniskt. Istället för det maniska engagemanget, borde jag fylla utrymmet med tystnad och reflektion istället.
Men nej, jag vill inte ta tag i det. Inte ännu. Jag är inte redo. Inte här och nu.
Så intressant att läsa dina inlägg, ger mig ofta aha upplevelse över något och tanke till min vän som nu är borta. Reflektion över vardagen.
Tack för att du läser! Dina ord värmer!