Nu har det varit ett långt uppehåll med kören för min del. Dels för att jag inför julen ledde en egen kör i grannkommunen, vilket gjorde att jag inte kunde delta i den jag är med i som deltagare. Dels för att det varit restriktioner som det här året gjort att vi inte träffats tidigare. Men idag var äntligen första övningen för den här terminen.
I den här kören har jag en plats som är min. De bjöd in mig. De ville ha mig. Trots de begränsningar jag har. Trots att jag förlorat mycket av min röst. De införskaffade tröskelramper för att göra det möjligt för mig att ta mig fram. Jag blir sedd, och får alltid det stöd och den hjälp jag behöver. De inkluderar mig.
Jag älskar gemenskapen. Jag älskar att vi har ett så stort ålders spann där jag troligen är den yngsta för tillfället. Och jag älskar att bara få vara en del av ett större sammanhang, utan att behöva försöka passa in.
Vi har en fantastisk kantor, ja just det, det borde jag kanske förtydliga att det är en kyrkokör jag sjunger i. Som sagt, en fantastisk kantor. Jag kommer så till ro, bara av att sitta och lyssna till hennes spelande. Jag förundras över hur sjutton hon får ihop alla fyra stämmor med sina tio fingrar och dessutom hinner lyssna på oss och rätta till det som vi gör fel. Dessutom har hon en ängels tålamod och utstrålar en härlig energi som alltid smittar av sig.
Varje övning avslutar vi sedan med en aftonsång. I den presterar vi inte. Vi bara är, där och då. Något att landa i. Att samla ihop tankarna i. Att säga godnatt med och påminna om att köra försiktigt på vägen hem. Sång gör underverk för själ och hjärta!
Ikväll blev det psalm 522 och med den önskar jag er alla godnatt! <3
(Filmen har bara ljud, inget bild)
