Det här blir ett långt inlägg. Förlåt!
Det är nu 7 år sedan jag bryskt fick stämpeln i pannan ”oduglig”. Oduglig för samhället. Oduglig för att jag inte längre kan anses arbetsför. Som tack för det, betalas det ut varje månade det som heter minimipension och jag har ett kort i plånboken där det framgår att jag beviljats invalidpension.
Vad har hänt i samhället under dessa 7 år? Rätt mycket, tycker jag! Vi har en fantastisk digital utveckling. Vi har lagar som mer och mer ta hänsyn till individanpassningar och vi har skapat universal design för ökad tillgänglighet. Visst händer det saker och ju mer vi strider för våra rättigheter, desto mer förändring sker.
MEN, och det här gör mig så förbaskat frustrerad och irriterad! Ja, jag går igång på alla cylindrar nu. Om ni tycker jag går för långt, så kan jag garantera att jag faktiskt djupandats mellan varven för att landa i orden. Here we go!
Man beviljas invalidpension för att man inte anses arbetsförmögen under rådande omständigheter.
Det innebär att man som invalidpension inte kan få studiestöd, i enlighet med Landskapslag om studiestöd 22 § 3 mom.
Du kan inte omskola dig, om du inte bekostar studierna i sin helhet på egen hand.
Du kan inte få studielån för att studera.
Du kan inte få studiepenning av något slag.
Du kan heller inte få något stöd för att starta företag.
Varför har vi det så här på Åland, där vi är ett välfungerande och välutvecklat samhälle?!
Att ha blivit beviljad invalidpension för många år sedan, säger ingeting om nuvarande situation! Många med psykisk funktionsvariation beviljas pension, men skulle efter lyckade terapier och behandlingar kunna hitta sin plats i arbetslivet om möjligheten fanns. Så även för många med fysiska funktionsnedsättningar. En med synskada har fått många nya hjälpmedel jämfört med för 10 år sedan. Likaså vi med rörelsenedsättning har fått ta del av många nya ortoser och behandlingar som skulle kunna göra det möjligt att komma in i arbetslivet igen. För att inte tala om vilken annan arbetsmarknad vi faktiskt har idag jämfört med bara 10 år sedan. Den digitala utveckligen skulle kunna möjliggöra så mycket, om vi bara lät den göra det!
Jag själv valde att starta en liten hjälpmedelsbutik som jag stängde nu i och med pandemins påverkan. Jag har rätt att ha företag, jag har rätt att tjäna pengar upp till en viss summa, jag har all rätt att vara aktiv, men jag har inte rätt till stöd för att starta företag eftersom jag är invalidpensionär.
Och jag skulle gärna skola om mig till något inom samtalsterapi eller inom det digitala, men då är det något jag måste bekosta själv, utan lån, för att jag är invalidpensionär. Jag kanske skulle lyckas om jag hade en högre pension, men tyvärr kommer man inte långt med min minimisumma.
Jag lyfte detta för några år sedan till dåvarande minister, jag tänker inte nämna vid hen namn, men intresset var då, minst sagt, mycket svalt.
För några veckor sedan såg jag i en artikel, att landskapsregeringen är på väg att se över lagstiftningen för studiestöd och AMS verksamhet. Ja lyfte då ännu en gång frågan, men denna gång till nuvarande utbildningsminister Annika Hambrudd. Till min glädje tyckte hon att frågan var viktig och lovade att ta den vidare till tjänstemännen för vidare utredning.
Idag slopades det temporära inkomsttaket för studiestöd. Det innebär alltså att det inte finns något tak för vad man får tjäna när man lyfter studiestöd. Superbra! Det gör att man kan arbeta på sidan om studierna och skapa de förutsättningar man själv väljer.
MEN
Fortfarande står alltså personer med beviljad pension utanför möjligheten till studiestöd.
Nu är det faktiskt dags att inkludera alla människor i arbetslivet enligt deras individuella förutsättningar! Om vi kan förhindra ett enda utanförskap och få en enda person att känna sig delaktig och viktig, så är det en vinst som inte går att räkna i pengar. Eller jo, faktum är att det faktiskt går! Forskning visar att utanförskap är en förlust som samhället aldrig någonsin har råd med.
Vi invalid- och sjukpensionärer vill också känna oss som en del av samhället!
Vi vill duga!
Vi vill lära oss nya saker!
Vi vill ha möjligheten att utveckla vår kunskap!
För vi är faktiskt dugliga, på så väldigt många sätt, även om vi inte ansågs vara arbetsföra i det samhälle som rådde när vi fick vårt beslut! Låt oss åtminstone få möjligheten att välja själva!
För vet ni vad? Jag är inte det minsta oduglig! Jag är faktiskt en rätt stor tillgång till samhället! Jag är bra på det jag gör. Jag är en kämpe att räkna med. Jag är så oerhört mycket mer än jag förstod då när jag för 7 år sedan kände mig totalt oduglig och ingenting värd. Jag är tacksam att jag klarat av att inte definiera mig enligt det som samhället så ivrigt vill påpeka för oss som inte passar in i den friska, normala normen. Men nej, en likvärdig medlem av samhället är jag fortfarande inte.
