Helt tydligt knäpptyst. Åtminstone på min blogg. Tiden går och orden förblir tysta. Längtan finns där, att utrycka allt det som snurrar i mitt huvud, men jag tar mig inte tiden. Varför blir det så?
Jag vet inte hur många gånger jag har börjat om. Och börjat om. Och börjat om igen. För att sedan börja om ännu en gång. I mitt liv prioriterar jag bort det där som är jag, min innersta kärna. Oerhört dumt, jag vet. Det är något jag har försökt jobba på under många år. Att ta plats, att acceptera mig själv där jag är just nu. Men det är inte lätt. Inte det minsta. Och jag faller tillbaka, gång på gång.
Jag och min man har kommit hem idag från en veckas semester på fastlandet. En vecka utan assistenter vid min sida. En vecka där jag fått erfara att jag inte är i samma skick som jag var för två år sedan, när vi senast var där. Med stort vemod inser jag att jag inte är där jag vill vara. De här två åren har tärt mycket på mig. Jag måste prioritera om, för att bryta min nedåtgående spiral. Benen är stadigare, men resten… Ja, oj oj! Nå, jag antar att det var viktigt att inse det nu, innan fler förmågor försvunnit eller blivit ännu mer försvagade.
Jag har en fantastisk personlig assistent som får mig att klara min vardag med glans och som ger mitt liv mening. I sommar har hon varit på semester i 6 veckor och jag kände mig allt utom samarbetsvillig inför vikariatet. Men så fel jag kunde ha! Vikarien ruskade om mig och fick mig att hitta något inom mig som jag hade glömt. Nu har jag en vecka kvar med honom, och jag har insett vart min livsstig ska ta vägen. Jag är viktig och jag har en plats att fylla. Jag är viktig som den jag är, inte för det jag presterar.
Än har jag många avsatser att passera, men liksom när jag kunde ta mig upp till Sälskärs fyr, ute på en ö i havet, med hjälp av vikarieassistenten, kommer jag att ta mig över avsatserna med hjälp av dem som är viktiga för mig. Min älskade make, som funnits där i 20 år vid min sida, genom stormande hav och spegelblankt vatten, som min viktigaste och tryggaste hamn. Mina älskade ungar, som blir mer och mer självständiga individer för var dag som går, ni är mitt ankare och min tro på nuet, mitt hopp om framtiden, och min villkorslösa kärlek.
Jag vet, jag säger a, men inte b och jag är luddig i vad jag egentligen vill säga, men den närmaste framtiden ger tydligare svar.
Så är det här alltså en nystart för bloggen? Igen? Nej, troligen inte, om jag känner mig själv rätt, men det är en ärlig intention att försöka välja mig själv lite mer. Och det gjorde jag ju den här gången, med det här inlägget! Så det får bli babysteps. Nu som då, när jag lyckas prioritera det jag borde.