Det här inlägget hör inte till adventstankar 2019. Det här är ett regelrätt ”Miina -kräks-och-exploderar-av-sorg-och-ilska” inlägg.
Jag hade tänt ljus i väntan på att familjen skulle vakna. Satt med min tekopp från Pukkas julkalender och scrollade igenom SoMe. Ett inlägg kändes som en kniv i hjärtat. En kvinna jag respekterar, som är aktiv inom kyrkan, hade delat ett inlägg från en främlingsfientlig media med rubriken ’Kraven från ”flyktingarna” på Åland’. Under inlägget fanns påhejande rop från kränkta medelålders kvinnor och en man varvat med några få kommentarer som stöder min egen övertygelse.
Det som gör mig ursinnig är att jag är helt övertygad om att dessa kränkta människor inte ens kommit i kontakt med någon av våra flyktingar! Möjligen kanske de har mött dem på stan eller så. HUR kan man ha så förutfattade meningar om människor man aldrig ens pratat med?! Och hur kan man dela vidare falska artiklar istället för att kolla källkritiken? Ska inte människor i min ålder ha mer vett än så här?!
Jag har under ett års tid varit involverad i Röda korsets vängrupp för flyktingar. Ett arbete som gett mer än det tagit. Innan dess hade jag kommit i kontakt med kvotflyktingar som kommit till Åland tidigare. Dessa människor som jag idag räknar som vänner, har aldrig ställt några krav som grupp. De har respekterat mig och min familj. De har anammat våra traditioner. De har gett av sig själva. De har delat med sig, ställt upp och gjort sitt bästa för att vara en del av vårt fina samhälle.
Ingen av dem har någonsin på minsta sätt tagit upp sin egen tro med mig. De har visat respekt för personer med annan sexuell läggning än de själva. De har uppskattat våra kristna traditioner som en del av samhället. De har visat förståelse och uppskattning för personer av annan etnicitet. De har kämpat hårt för att komma dit de är idag och de kämpar dagligen för att bli en del av vårt åländska samhälle. INGEN av dem vill sitta hemma. VARENDA EN av dem skulle göra vad som helst för att få jobba, även om det finns de som har ett så specifikt yrke att det är svårt att hitta jobb på Åland, att de istället väljer att försöka jobba med andra yrken än sitt eget.
Visst finns det meningsskiljaktigheter mellan oss och visst kan jag bli frustrerad ibland, men tro mig, det blir jag precis lika mycket på ålänningar!
När en familj på 4 personer kom till Åland, fanns det 3 sängar och en bäddsoffa för dem att sova på. Det fanns en uppsättning av fyra gällande bestick och kärl. Det fanns 4 handdukar och 4 uppsättningar sängkläder. Det fanns lite möbler och lite köksredskap. Inget var nytt. Allt var begagnat. Det fanns inte ens TV och inga telefoner. Och deras tacksamhet var överväldigande. När vi frågade vad de behövde, vad vi kunde hjälpa dem med, var svaret ”inget tack, vi har det så bra”. Så vi började själv fundera vad som kunde vara lämpligt. Efter mycket om och men fick vi en liten förfrågan om det var möjligt att de kunde få något tyg till fönstren på natten och mattor till golvet eftersom de frös.
Vi vänfamiljer hjälptes åt att samla ihop begagnade gardiner, mattor, TV, telefoner, en gammal laptop, köksredskap, vinterkläder, skor, leksaker och annat för att skapa trivsel. Och vi skaffade en säng så att alla skulle få sova i egna sängar. Och även om tacksamheten var enorm, var det svårt att få dem att acceptera våra gåvor. Vi bjöds på överdådiga måltider som tack medan vänskapen växte fram mellan oss.
Vi har fått se bilder, hört berättelser om flykten och deras liv i flyktingläger. Vi har sett ärr på deras kroppar, vi har sett bilder på familjemedlemmar de troligen aldrig mer få träffa, vi har gråtit tillsammans och jag har legat vaken om nätterna över den enorma smärta och sorg jag sett i deras ögon.
Jag har darrat av medkänsla och empati när jag hört deras berättelser om hur de flytt över bergen med kulor vinandes runt huvudet, där vänner och familjemedlemmar aldrig tog sig över, utan stoppades av kulornas framfart. Jag har känt som det som en kniv i hjärtat när det lilla barnet berättade om flykten med traktor som tog dem ner till havet där de inte förstod hur de skulle ta sig över innan soldaterna skulle ta fast dem. Jag har sett hur känslolivet stannat upp för dem för att det inte funnits utrymme att känna, för att kunna överleva.
Och trots allt de varit med om, är det glädje, kärlek och styrka de delar med sig av. De öppnar upp sitt hem för oss, de delar med sig av allt de har och deras tacksamhet över Åland som samhälle är det som driver dem framåt. Det finns så mycket sorg bakom, så mycket smärta, men de har alltid mer att ge. Så oerhört mycket mer. Och jag beundrar deras beslutsamhet att leva vidare.
Därför gör det mig så ofantligt arg och förbannad när jag läser om folks förbannade förutfattade meningar där de dömer människor de aldrig träffat och där de sprider sitt hat utan tanke om människorna bakom orden! Att dessutom komma och prata om Gud i samma andetag, det om något är obegripligt!
Avslutningsvis vill jag säga varmt tack för att just dessa människor kommit till Åland som kvotflyktingar! De flesta räknar jag idag som mina vänner, och till och med familjemedlemmar. Ni betyder oerhört mycket för mig!
