Ny era i mitt liv

Jag har haft det väldigt svårt med gången under många, många år. Det blev riktigt tokigt 2012 då min gångförmåga var 2 minuter oansträngd och följande 2 minuter under kraftig ansträngning och sedan avbrutet försök. Vid denna tid kom rullstolen in i mitt liv. Efter detta har gångförmågan inte blivit direkt bättre.

För drygt 2 år sedan skulle jag gå i 2 minuter. Mitt mål var 80 meter, vilket jag kände att var mycket rimligt. Det försöket slutade efter 12,5 meter med fall och kollaps, vilket jag inte ens i min vildaste fantasi hade kunnat förutse.

Förra året var jag nere på 6 meter och kort där efter 2 meter. Där har jag nu legat länge. 1-2 meter inomhus med stöd av armarna.

I ca ett år har jag nu tränat på att gå på gåband både hos fysioterapeut och hemma. Bra dagar har jag kunnat gå 20 meter när jag håller i mig med händerna, max 5 gånger med vila mellan varje promenad.

Förra veckan fick jag för mig att testa gå när jag var riktigt, riktigt slut och oerhört trött. Vips gick jag 100 meter utan att krasha, ja på gåbandet alltså. Fantastiskt!

Denna vecka har jag tillbringat på min rehabenhet i Helsingfors där man jobbat både psykiskt och fysiskt med att hitta en väg förbi kraschen, eftersom det inte finns några fysiska komponenter som gör att benen viker sig. Det tycks alltså vara någon slags diskrepans mellan olika delar av hjärnan som framkallar fallen.

Igår var jag på benen i 40 minuter, dock med pauser där jag satt totalt några minuter under hela tiden. Jag gick mycket långsamt och med mycket stöd, men jag rörde mig framåt och min fysioterapeut och smärtpsykolog hittade en väg ut ur kraschen som fick mig att ta mig igenom och fick igång benen igen, om än med viss skillnad i motoriken om man ser till själva gångtekniken.

Ikväll har jag gått 150 meter på gåbandet här hemma. Tjohooo!! Heja jag!

Jag kommer aldrig att bli frisk, och jag kommer förmodligen inte att bli av med rullstolen, men jag hoppas att jag kommer att återfå min gångförmåga så att jag kan använda rullstolen som stöd för att spara krafter, istället för att tvingas använda den för att jag inte kan ta mig fram för egen maskin.

Jag är stolt över mig själv och är oerhört motiverad att kriga och kämpa!