Living my life
Just nu sitter jag i en vik i båten med en svalkande vind som smeker min kropp. Vi är inne i september, men sommarvärmen om dagarna sliter hårt på kroppen. Om natten visar mätaren inte ens 10 grader och om dagarna går vi över 25. Min kropp säger att det här inte är det minsta …
Den här tiden på året brukar jag börja förbereda mig och familjen på skolstart. Det här är första året som jag inte gör det. Mellersta dottern har ännu 1,5 år kvar till barnmorska, men hon sköter förstås förberedelserna på egen hand. Ändå är kroppen på något sätt medveten om att det är den tiden på …
För ett tag sedan var jag, maken och pälsklingen på semesterresa till vårt smultronställe, 5 dagar efter min mormors jordfästning. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera och känna inför att komma dit igen. När farmor dog och sedan morfar, kändes det första besöket efter deras död så oerhört smärtsamt. Men den här gången …
Vad gör man när man inte kan delta i jordfästningen av en högt älskad släkting? Vad gör man när själen slits sönder för att man inte kan vara där och ta farväl? Vad gör man när sorgen stockar sig i halsen och inte kommer ut, för att frånvaron av gemenskapen, smärtan över avståndet, blir för …
Tiden bakom mig har varit ännu en rumba av ovisshet, ett liv till sängs många dagar, så många inhoppare att jag inte ens minns namnen på de flesta. Men samtidigt har det funnits människor vid min sida som gett mig ett värdigt liv, som gjort min vardag meningsfull och hanterbar. Assistenter som hoppat in, vänner …
Livet med Galax, som nu blivit Atlas, har tagit upp stor del av den där tiden när jag vanligen har satt mig framför datorn. Några minuter hundträning, framom att blogga, är det här kapitlets råda tråd i min livsbok. Han är underbar, jobbig, full av liv, hopplöst egensinnig och jag älskar honom! Men idag tar …
Att tvingas ta beslutet att låta sin älskade hund somna in, är det värsta och svåraste beslutet att ta. Det är även det absolut viktigaste beslutet man kunna ta. Att gråta i tre dygn, före, under, efter, var min reaktion den här gången. Att det kan finnas så många tårar i en människa, är svårt …
Här kommer en fortsättning på gårdagens inlägg. ”Men varför visar du inget?” ”Varför har du inte sagt något?” Berättigade frågor, absolut. Svaren är många. Somliga med mer och somliga med mindre logik i sig. Att fokusera på sina egna tillkortakommanden gör dem mycket tydligare även för en själv. Få människor i världen vill vara en …
Ser du mig? Ser du den jag verkligen är? Så är vi där igen. Livet är på ofrivillig hold. Smärtan är hög som tusan. Assistanssituationen är allt utom optimal. Jag är sängliggande igen och det gör att jag inte kan leva det liv jag vill leva. Än en gång är det änglarna som ställer upp …
Jag har ofta förundrats över fenomenet gubbar och handikapptoaletter. Vad är det som gör att de alltid behöver gå och bajsa på en hk-toa? Ofta är det en äldre man, över 60, som pigg och alert, som öppnar dörren till den toa jag suttit i kö för att komma in till. Väl inne, sitter deras …