Det finns så mycket inom mig just nu; känslor, ord, tankar allt i en salig röra från frustration till lycka. Så mycket som skulle behöva få utrymme att komma ut och som i viss mån får det, men också mycket som måste vänta snällt på sin tur.
Våren är här med gullviva, vitsippa, nunneört, scilla, blåsippa längs med vägakanterna. Min magnolia är på väg att börja blomma i trädgården, medan bladen redan har utvecklats på persikoträdet inne i växthuset med blommor som redan börjar bli överblommade. Ändå är det kallt i luften, i vindarna. Termometern hålls under 10 graders sträcket. Solen värmer, men vinden vinner i slutändan.
Lite så är det även i min själ. Det blommar och värmer, samtidigt som kylan eller melankoliken inte riktigt vill släppa taget. Det gör ont när knoppar brister, skriver Karin Boye. Ja, det gör ont och det är meningen.
Körerna har avslutats. Nu är det bara ett genrep kvar och två konserter. Istället har jag blivit tillfrågad om jag vill sjunga i kör. Det är så många år sedan nu, som jag deltog som körmedlem, med möjlighet att bara få vara en del av just det, en kör som formar musik tillsammans, där någon annan än jag håller i taktpinnen och leder oss rätt. Jag ser verkligen fram emot det! I torsdags när vi skulle ha börjat, fick jag snällt stanna hemma p.g.a. förkylning, så nästa vecka blir mitt första tillfälle. Det är en vacker vårblomma i min inre bukett.
En annan vacker vårblomma i min själ är det inre arbete som är så aktivt just nu. Allt som faller på plats, som hjälper mig att utvecklas ännu mer. Sånt som får mig att känna att jag hittar hem. Pusselbitarna som passar perfekt mot varandra. Som tacksamheten från igår när jag tillsammans med nära människor fick umgås över en stunds andlighet och kärleken det medförde till oss.
Och den vackraste av vårblommor inom mig, som handlar om den vänskap som växer för var dag som går. Den möjlighet som skapas genom motstånd och samverkan. Möjligheten att få växa tillsammans genom nya vägar. Det är något jag aldrig kommer att glömma kring från tid som pågår just nu.
Men växtlighet ger även växtvärk. Ibland behöver tiden få göra sitt. Ofta gör det ont att möta motstånd, att slita sig ur det gamla höljet för att skapa nytt. Ibland skulle det vara enklare att bara ge upp, men på något sätt dyker det alltid upp saker som gör det värt känslan av frustration, sorg och vemod. Den där vackra vårbuketten i själen. Det där motivet som skapas när pusselbitarna faller på plats. Ja, det är värt det. Värt att fortsätta. Värt att bygga vidare på. Det är jag tacksam för!