Tredje gången gillt

När min sångpedagog för lite mer än 10 år sedan tillfrågade mig, nåja, snarare uppmanade mig, att börja hålla sångkurser för grupper i några kommuner, trodde jag hon hade blivit galnare än vanligt. Jag är ingen sångledare! Jag kan inte spela piano så bra och jag kan definitivt inte sjunga så bra! Vi kan väl säga att hon vann. Och jag har älskat varje minut med mina sånggrupper som jag nu haft i 4 kommuner totalt. Under pandemin har det blivit paus, men jag hoppas innerligt att vi får starta i höst igen ute i Eckerö.

Just den gruppen är en sån där härlig konstellation där vi sjunger och har roligt och njuter av att få dela musiken med varandra. Inga krav. Inga läxor. Ibland sjunger vi alla samma sak, ibland (om gruppen är redo) kan det bli stämsång.

För något år sedan ringde kyrkoherden i vår församling (undrar om det är korrekt titel för honom på den tiden?!). Han upplyste mig om att han hade bestämt att jag skulle leda kyrkokören i den lite mindre kommunen Geta, som vi då delade församling med. Jag skrattade och upplyste honom om att jag definitivt inte är någon körledare. Jag varken kan spela tillräckligt bra piano, kan sjunga på det sättet eller ens leda en kör. Han vann. Och jag älskar min lilla kör! Nu får jag åter leda den till första advent och julafton. Det är så fantastiskt roligt att leda dem, där vi har haft allt från tonåringar till pensionärer, herrar och damer i olika stämmor. Och hur många kan det månne vara? Ca 10-15 personer? Så härligt!

Härom dagen fick jag igen ett samtal. Ordförande för Cantilenakören berättade att de sökt med ljus och lykta efter en dirigent och jag var sista hoppet. Jag har insett att det där med att jag inte kan och inte har förmågan inte haft någon betydelse när jag blivit tillfrågad tidigare, men jag upplyste henne åtminstone om att jag verkligen inte kan tillräckligt bra piano och inte kan sjunga på det viset och inte har någon skolning i att leda en kör och definitivt inte kan dirigera. Så i september drar vi igång. Med mig som dirigent/ledare. Jag hoppas att de vet vad de ger sig in på, för det vet definitivt inte jag!

Men roligt ska det bli! Hoppas jag. Och även om jag inte känner mig som Pippi, så brukar det lixom ändå bli bra till slut. Min slogan är nog snarare ”Det kan jag inte, men det verkar gå ändå!” Min smärtpsykolog har uttryckt att jag utvecklas via motstånd. Det gäller definitivt inte som körledare. Eller jo, motstånd har jag ju försökt med varje gång, men ingen har hittills lyssnat på mig. Tack och lov!