Sommaren 2013 startade jag och min pappa ett företag, efter att jag hade utdömts som för sjuk för att arbeta, men för frisk för att omskolas. Lite inkonsekventa beslut kom fram till just det fastställandet. Vi valde att skapa en möjlighet för mig i det tuffa arbetslivet som inte ansåg mig passa in. En bit in i företagsverksamheten, konstaterades jag dock icke arbetsför och beviljades helinvalidpension. Min arbetsmöjlighet bytte då inriktning till sysselsättning istället. Ett icke vinstdrivande företag, som gjorde det möjligt för mig att hjälpa andra och underlätta i samhällets kantiga struktur.
Hade vi vetat då att corona skulle slå ett järngrepp om världen, hade vi möjligen tänkt annorlunda, men det gjorde vi inte. Vi hade ingen buffert för att klara den nya ekonomiska situationen med höga smittotal och restriktioner i kombination med oss ägare (inga anställda) i riskgrupp. Så till slut bestämde vi oss för att det är dags att släppa taget. Idag låste jag fast butiken för det som troligen är sista gången.
Vemodet och det svåra i att veta vem jag är nu utan företaget, har jag tragglat igenom många gånger under det senaste året. Så just idag känns det bara skönt att det är över. Skönt att ha kommit till ett beslut. Skönt att få vända blad och gå vidare.
Det finns så mycket jag lärt mig och jag ångrar ingenting viktigt. Det är en skön känsla. Nu ska jag förverkliga mig själv och jobba vidare med vem jag vill vara. På alla plan. Nu, är min tid.
