Bilden till det här inlägget, är från dagens kokning av pionsaft. Bilden är på resterna, det som inte gick att använda, det som blivit över.
I det överblivna, i resterna, bor det vackra.
I det ofullständiga, i skärvorna, finns det innerliga.
Inom mig talar sprickorna till mig.
Jag är i en stor process, i en spiral som tar mig uppåt, framåt. Det är hisnande och ibland snudd på gränsen mellan pirrande och skrämmande, men det är också fantastiskt, det är kul och det är givande.
Jag är inte längre den jag har varit. Jag är snart version 4.6. Den nya versionen som har laddats ner ska snart installeras. Jag undrar vad den kommer att föra med sig! Jag hoppas åtminstone att alla onödiga och föråldrade filer har rensats bort, eller kommer att rensas bort.
Det finns så mycket i mig som inte vill tillbaka dit jag har varit. Så mycket som jag känner att inte längre gör nytta för mig. Och i den känslan, får jag lite växtvärk. Jag vill trycka ctrl+alt+delete för att stänga ner de där programmen inom mig som laggar, men det är inte möjligt än. Tanken är ju att jag ska göra dessa program obehövliga, men än är jag inte rikigt där. Än behövs de, i den nuvarande versionen av mig själv. Men sen, i den nya, då hoppas jag att de inte längre behövs.
I betaversionen av 4.6, där jag är och nosar lite försiktigt, går jag inte omedvetet in i vissa triggers. Ska jag in dit, så ska jag åtminstone göra det medvetet. Och när jag gör saker/tjänster, så gör jag det inte för att ”plocka pluspoäng” eller för att knyta ett rep runt personen där jag förankrar mitt behov av närhet. Istället gör jag saker för att jag väljer att sätta min dyrbara tid på just det.
Och mitt i allt det här, finns min tro förankrad. Min tillit. Min kärlek. Min närvaro och härvaro. Må min väg gå mig till mötes och må vinden vara min vän. Och må solen värma min kind och må regnet vattna själen jord. Och tills vi möts igen, må Gud hålla mig i sin hand.
