När jag åkte färja i helgen, var en av mina ungdomsparfymer på rea, nämligen Versaces Red Jeans. Minns du den? Jag känner doften i mitt sinne, bara av att se bilder på flaskan. Och minns du herrdoften av samma märke? Jisses, jag verkligen älskade den!
Jag frågade faktiskt för någon vecka sedan av grabben jag var så där härligt döförälskad i vid den tiden, om han använde den, men till min stora förvåning gjorde han inte det! Så nu är jag ju himla nyfiken på vem jag egentligen associerar till den doften?
Just 90-talet var ett årtionde som känns som kärlekens högnäste på något sätt för mig. Är det inte alltid så, att tonåren är en tid när alla känslor är på utsidan och så oerhört ettriga, att förälskelserna från den tiden alltid sticker ut? 1992 och framåt är lixom…tja…wow!
Och musiken sammankopplas förstås rakt av.
Don’t cry båda versionerna – barndomsvänninan som fick ta alla tårarna och hemligheterna
Making love out of nothing at all – vännerna man sjöng med
Everybody hurts och Nothing Else Matters – förälskelsen som blev en av de bästa vännerna jag har idag
That’s why you go away – skolförälskelserna som hoppade huller om bulle
What’s up och She’s like the wind – döförälskelsen som också blev en av de bästa vänner jag har idag
Do I have to say the words och Think twice – långförhållandet som lärde mig hur det är att vara älskad
Och så mycket annan musik som förknippas med tonåren.
Vad triggar igång dina tonårskänslor? Jag skrev till honom, det där långförhållandet i tonåren, att musik verkligen kickar igång minnena. En låt vi båda hade glömt kom på en av mina Spotify-listor och vips associerade vi båda till samma sak när vi hörde den.
Men var musiken i början/mitten av 90-talet verkligen så mycket bättre, eller är det just för att det var i tonåren som den spelades? Känner alla att musiken i tonåren var något utöver det vanliga? Jag tänker på mina barn. Känner de verkligen att musiken för några år sedan kommer att vara den där storslagna, känslomässiga? Svårt att tro, men vad vet jag! Kanske har jag bara blivit mer kräsen med åren.
Men ja, tonårsförälskelsen av dofter och bra musik, det får mitt hjärta att svämma över. Det var så mycket som kändes vid den tiden, så mycket att bevara i hjärtat. Med åren blir känslorna mer realistiska och mindre himlastormande, men djupare och mer äkta, i såväl kärleken som i det mesta andra. Och bästa slutet på 90-talet var förstås älskade förstfödingens ankomst. <3 Då var det Himlen i min famn som etsades fast. Härliga, underbara 90-tal! Sen kom 2000-talet och livet började på riktigt med allt det där bästa som finns. Och Always will be av Hammerfall.