I fredags lämnade vi ön för att åka till fastlandet och vara med på dopet av en högt efterlängtad liten tös. Hennes mamma var min personliga assistent för många år sedan och har varit en del av mitt liv i många år, så att bli bjudna på dop mitt under pandemin kändes verkligen som en ära. Jag fick sjunga för den lilla tösen. Jag sjöng Handens fem fingrar, men gjorde om texten lite så jag fick in norrskenet som syftar till hennes namn. Och sedan sjöng jag Ängeln i rummet med en egen text till ”Till ett barn”.
Jag såg i ögonvrån min fina väninna torka tårarna när jag sjöng och insåg snabbt att det här kommer att sluta i tårar även för mig. 🙂 Hon som inte gråter, ska definitivt inte gråta inför mig, för då kan jag inte sjunga!!!
Jag fick dessutom träffa en bloggerska jag följer, nämligen Janette som var dagens doppräst! Så kul att få träffa henne öga mot öga och inte bara genom ord i cyberspace. Hon hade viktigheter som berörde hennes arbete och min tid på platsen var begränsad, men jag är säker på att vi ses igen. Vissa människor behöver man inte någon längre startsträcka med. Så var det med henne.
Det är så förunderligt att möta ett litet barns blick, att hålla henne och få höra henne skratta när vi ser varandra i ögonen och att få hålla hennes kind mot min kind. Älskade lilla unge, som vi väntat på dig!
Jag måste dock erkänna att jag plötsligt kände mig väldigt, väldigt gammal, när jag såg min snart 18-åriga dotter hålla henne och sedan få lilla knyttet i min egen famn och inse att ja, så här kommer det att vara en dag om jag föräras med barnbarn. <3
När man har rullstol, sitter man lägre ner än de som står. Då märker man inte att man kommer iväg för andra fotografer, läs ”min dotter”. Man blir dock upplyst om saken. I versaler. Om man inte lär sig av sina misstag.
Eftersom vi kom till fastlandet sent på fredag kväll, sov vi över hos min yngsta svägerska innan vi reste vidare till dopet. Så efter dopet åkte vi en sväng till svärfar och bonussvärmor och kramades som allra hastigast. Med mig fick jag nybakta LCHF bröd som hon gjort till mig. Jag får tårar i ögonen när jag skriver, för det är en sån omtanke bakom som verkligen värmer i hjärteroten! De blev min middag. Och kvällsmål i hytten. Och morgonmål idag. Nu har jag två sparade, som jag ska njuta av imorgon. Kärlek av högsta klass!
Efter en lång dag, åkte vi slutligen tillbaka hem till ön. När jag mötte min egen blick i hyttspegeln, insåg jag att de där påsarna under ögonen nog skulle må bra av en liten tupplur ombord. Ske din vilja, nickade jag till mig själv, och kröp lydigt ner under täcket.
Idag är jag rätt sliten. Dels på grund av resan, förstås. Dels på grund av att jag och maken fått upp min första egna fotoutställning som kommer att hänga uppe i sex veckor. En inte helt smärtfri aktivitet, men förstås ack så givande! ”I blomningstid från en rullstol” har jag valt att döpa utställningen till. Dels för att jag tycker det är viktigt att påminna om att det finns så mycket man kan göra från en rullstol och dels för att jag tycker att motiven passar just nu. Det är på ett boende där allt från barn till åldringar rör sig och jag ville ha motiv som är lätta att ta till sig och som inte kräver detaljseende. Det har varit en stressig väg dit, men nu är jag glad och tacksam att jag lyckats få upp den. Utan Connor på Lenstopia AB hade det inte gått, så stort, varmt tack! Och ja, jag är medveten om att mobilens kamera inte presterar det jag önskar och inte klarar av att hålla vinklarna, men så var det bara en ögonblicksbild och därför väljer jag ändå att dela den.
Nu är alla mina måsten, all stress borta, som jag haft den senaste tiden och det är en nästintill magisk känsla! Nu ska jag njuta av veckan, som förvisso innehåller en hel del saker på schemat, men inte i närheten va det som varit.
Så ha en fin vecka, mina kära läsare! Ta hand om varandra!
