Jag har sökt betydelser av ordet lida. I svenska.se står det i SAOL:
"utstå; tåla; plågas: lida nöd; lida av allergi; lida nederlag förlora"
I SO står det:
"utstå smärta eller plåga"
För mig har alltid lidande och smärta varit två olika saker och de följer inte varandra. Jag har kan hög smärta, men det betyder inte att mitt lidande är stort. Däremot följer lidande ofta med min energinivå. Jag kan vara slutkörd och lida av det, men det i sin tur innebär inte att smärtan stigit i samma grad.
Min smärtpsykolog har en tanke om att jag inte tillåter mig själv att lida av smärta, att jag inte vill visa mitt lidande till andra och att jag kanske inte ens kan uppleva lidande i den utsträckning jag borde.
Jag har länge insett att jag har svårt att hantera andras lidande. Eller nej, det är fel sagt. Jag är väldigt empatisk och berörs djupt om någon annan lider, där jag upplever att lidandet är ”befogat”. Men jag har oerhört svårt för människor som ”gnäller”. När jag upplever en skillnad, diskrepans, i hur stort lidandet är, i jämförelse med personens hantering av lidandet, blir jag rationell istället för inkännande och empatisk.
Kärnan tror jag alltså är just hur man hanterar lidandet. Jag undrar varför är det så? Och varför är det inte befogat för mig själv att känna lidande av smärta, men av energibrist Och jag lider verkligen av förluster. Varför anser jag att det är okej för mig?
Handlar det kanske om att jag inte kan lida när det handlar om mig själv, men att jag kan lida om jag förlorar något där jag själv inte valt att gå?
Åh, så frustrerande det är att känna svaret ligga där på tungan, i bakhuvudet, precis utom synhåll, men inte få tag i det!! Snälla, lilla huvud, börja processa det här nu och hitta en väg framåt! Jag vill åtminstone glänta lite på dörren så att jag, sakta, men säkert, kan ta mig an känslorna och det som saknas idag.
