Jag måste vände mig till min man och fråga vad det riktigt är för skidning som pågår just nu, om det är OS eller något annat. ”Vinter OS” svarade han, med lite anklagande röst. Det säger säkert det mesta om mitt intresse.
Men just idag blev jag berörd av sporten i TV-rutan. Så där väldigt berörd, så att jag fick svälja krampaktigt och blinka bort tårarna.
Såg ni det hända? Såg ni norrmannen som förlorade staven?
Jag satt vid köksbordet, totalt noll intresserad av det som hände i TV-rutan en bit bort, men jag tittade upp när jag hörde paniken hos kommentatorerna ”var finns nu en norsk tränare?!”. Ögonblicket följdes sedan av den där av klumpen i halsen och suddig blick när hör kommentatorerna och ser en rysk tränare dyka upp vid skidspåret med en ny stav? Sååå fint! <3
Det är säkert helt normalt i ett sådant läge, men jag blev berörd av empatin och sportsligheten. Sport kan tydligen beröra den minst sportintresserade människan på jorden. Så många fler tårar i ögonvrån lär jag väl knappast uppleva i detta…vad var det nu då..vinter OS…?…!
Det är det fina med sport, gemenskapen. På OS-nivå är det ju förstås tävling, men jag hoppas att deltagarna/tränarna ändå kan se människan bakom om så behövs. Och i detta fall var det verkligen rörande, en gest som för mig personligen betyder mer än en medalj. Jag ser även upp till de tävlande som klarar av att hålla avundsjukan borta vid målgång och gratulera vinnaren. När jag tittar på en sportgren i tv är det prestationerna jag lägger märke till, följer inte aktivt med resultatet. Samma när jag själv har en match, har oftast ingen aning om slutresultatet. Har dock lärt mig att ledsna lagkamrater betyder att vi förlorat, ha-ha!
Haha, vilken tur att dina lagkamrater har ett tydligt uttryck! Jobbigt om de alla hade stenansikte! 😁