Hur ser du på människor i rullstol? Är det något som bara finns där i samhället, eller reagerar du på något sätt när du ser en?
Ibland har döttrarna glömt att berätta till någon pojkvän eller kompis att jag sitter i rullstol och när de sedan sprungit på mig, har man kunnat läsa i blicken att de hajat till och blivit lite ställda. Helt förståeligt. Det är lixom en rätt stor sak att ha en person i familjen som är gravt funktionsnedsatt. Det är inget som gemene man har erfarenhet av. Men i min familjs värld är det så självklart, att de inte ens tänker på hur andra ska reagera.
Jag är en sån självklar del av deras liv, att de glömmer att jag inte är som alla andra. Och det, kan jag erkänna, är inte alltid till min fördel, för ibland är det som om, framförallt, maken glömmer bort att jag inte har samma förutsättningar som andra har, eller samma ork. Vilket förstås är förståeligt, eftersom rullstolen kom in i vårt liv 11 år efter att vi träffades, men ändå en aning frustrerande när jag måste hojta till och vifta med röd flagg.
När jag och assistentann var på rehab i Helsingfors, blev jag så där löjligt lycklig två gånger. En gång var när vi skulle in och ut ur en hiss. Grabben som åkte samma hiss, steg helt självklart fram och satte handen vid öppningen för att förhindra att dörren skulle stängas för snabbt, både när jag skulle in och ut. Wow lixom! Och en annan gång var när vi ut på promenad och mötte tre ungdomar i bredd, varav två var killar och en var tjej. Tjejen gick på rakt fram, medan grabbarna artigt steg åt sidan och släppte fram mig för att jag inte skulle behöva väja. Det gjorde mig riktigt glad!
Anyway, idag var maken och jag runt till några gårdar på Skördefesten här på Åland. Vi hade kommit överens om att träffa en av hans bekanta som han inte sett sedan 90-talet. När vi träffades, presenterade han mig förstås och efter ett tag kom vi överens om att vi skulle åka till ett annat ställe och ta en fika tillsammans. I bilen på väg till nästa ställe, funderade jag på hur jag skulle reagera om jag träffade någon gammal bekant som har med sig sin äkta hälft i rullstol. Visst skulle jag undra varför hen har rullstol och hur de två har träffats, om hen suttit i rullstol redan när de träffades eller om den tillkommit senare o.s.v. Jag pratade med maken om det, men han ryckte bara på axlarna och tyckte inte det var någon big deal. Men ärligt talat, så är det nog en deal, om än kanske inte en big deal. Och när det uppstår frågor eller tankar, önskar jag att man skulle ta upp dem med mig. Man får fråga och påpeka! För jag skulle själv undra, om det var ombytta roller. <3