Det är något som sägs lite i affekt, och om inte som ett hån, åtminstone med en stänk av nyfiket förakt. Nu kommer ett sånt där megalångt inlägg. Det vore nog klokt att läsa igenom och stryka hälften, men det är lixom inte riktigt min grej. Så istället klickar jag på publicera när jag skrivit klart och låter er läsare välja hur mycket ni klarar av innan ni storknar!
Min upplevelse är att det finns tre olika ”steg”, benämningar i dagligt tal. Troende, kristen och religiös. Att vara troende är det mildaste uttrycket. Då kan man tro på en högre makt, något lite odefinierbart. Att vara kristen är sen lite kraftigare ställningstagande. Man står bakom dopet, konfirmationen, man tillhör kyrkan. Men det kan fortfarande vara på nivån ”jag gifter mig i kyrkan och besöker kyrkan vissa jular”. Likväl kan det vara att man aktivt utövar sin tro som kristen. Spannet är rätt stort. Men när det kommer till religiös, då är man ute på hal is. Då finns det risk att man utvecklar beteenden som att tala öppet om sin tro, att man kanske till och med förväntas pracka sin tro på andra, man besöker kyrkan heeeela tiden, man skulle nästan kunna vara radioaktivt avfall. Eller?
re·ligi·ös [‑li∫ö´s] adjektiv~t ~a
Ur Svenska Akademiens Ordlista
• troende, gudfruktig, from; som har att göra med religion
Well, jag antar att det då är orden gudfruktig och from som gör det hela så stort i jämförelse med att ”bara” vara troende. Trots att just ordet troende beskriver religiös.
Så, varför funderar jag över det här nu då? Bland annat för att jag misstänker att jag själv får stämpeln fanatiskt religiös efter det här inlägget 😉 och om det är så, så må det faktiskt få vara så. Religiös rullstolsanvändare med blågrönt hår. Typ.
Nåväl. Igår kväll deltog jag i skärtorsdagsmässan i den mindre av våra två kyrkor i församlingen. Coronarestriktionerna gjorde det möjligt för oss att vara totalt 10 personer i kyrkan. Mässan streamades, vilket jag faktiskt tycker är särdeles bra. Jag har svårt att ta mig in i kyrkor med rullstolen och måste alltid ha hjälp, men hemma kan jag sitta i lugn och ro, helt självständigt, och delta på distans.
Mässans sista psalm gick rakt in i själen på mig. Kantorn spelade gitarr och i början var det bara hon och jag som sjöng, sen föll fler och fler in. Det var som om det var inövat att vara så, vilket det självklart inte var, men det blev helt enkelt pricken på i. Efter psalmen och kyrkoherdens avslutande ord, släcktes ljusen och altaret bekläddes i svart och slutligen släcktes även lamporna och församlingen lämnade kyrkan i tystnad. Så annorlunda, men vackert på något sätt, inte dystert som jag hade förväntat mig.
Tidigare under mässan sjöng jag duett med vår kantor. Att sjunga sakralt i kör har jag gjort sedan barnsben. Då kan jag forma min ton så den smälter in i körens tonbild. Att sjunga duett är något helt annat. Då gäller det att antingen matcha upp så bra som möjligt för att smälta in, eller att istället särskilja tonen för att tränga igenom för att lyfta den andra. Min tanke igår var att smälta in, men på plats i kyrkans akustik, märkte jag snabbt när jag övade för mig själv att det kommer att gröta till det hela och inte alls var till fördel för tonrymden. Jag har helt enkelt inte den förmågan ännu. Och absolut inte i en kyrka med få besökare där akustiken virvlar iväg. Övning ger färdighet, så hädanefter ska jag börja sjunga i kyrkan varje dag! Därav den religiösa tanken. Nej, självklart kommer jag inte att göra det, även om det absolut skulle göra underverk för rösten. Nåväl, här kommer våra två duetter.
Så, åter då till det där religösa… Jag har alltid haft svårt att definiera min tro. Jag tyckte inte jag passade in i den kristna tron på det sätt som den beskrevs när jag blev konfirmerad, men jag ville bli konfirmerad, jag ville höra till kyrkan. Många år har gått sedan dess och mycket vatten har runnit under mina broar. Jag är andlig. På så många sätt som jag inte ens kan gå in på här, för då kanske orden tar slut innan jag kommit till punkt. I min trädgård dyker det upp änglar här och där, av rätt många olika anledningar om jag ska vara ärlig. Jag har aldrig sviktat i min tro, även om den kanske inte är vad religionsläraren skulle definiera som den mest perfekta och mest följsamma.
Så kom då corona, och mitt i allt kaos, behövde jag rota mig själv. Min tro är vad den är, om än inte som bibeln beskriver eller som andra definierar den. Jag kanske inte beskriver Gud som Gud borde beskrivas. Jag kanske inte ser Jesus för mina ögon som andra ser. Må så vara, men jag har det definierat och klart inom mig. Och när allt ståhej om corona tog över mitt nyhetsflöde, åkte jag och köpte ett kors som halsband. Sedan dess har jag burit det. En påminnelse till mig själv om att blicka in i det som är viktigt för mig, att rota mig i det som är mitt eget rotsystem. En påminnelse om i vad jag finner ro när jag behöver det.
Och i de där gudstjänsterna som streamdes började jag känna mig delaktig. Det var mysigt att höra psalmerna, att lyssna till kyrkoherdens speciella, ödmjuka och unika sätt att säga ”amen” på. Jag fnissade i soffan till kyrkoherdens predikan, inte åt honom, utan med honom. Hans oväntade ord om mobbade hönor, om idioter som inte respekterar andra, om vardagligheter som jag kände igen mig i. Han översatte texterna till sådant som jag kände igen mig i, något helt annat än det jag hörde när jag lyssnade till dem ord för ord i textläsningarna.
Så nu lyssnar jag faktiskt på de streamde mässorna, inte alla, men många av dem. Och jag trivs med att vara där jag är. Jag har insett att jag inte behöver definiera mig själv i vad jag är och vad jag tror. Jag är där för att jag har en plats att fylla, en plats som är min. Så, har jag gått och blivit religiös? Det sägs ju att skönhet ligger i betraktarens öga. Jag håller inte med. Jag anser att skönhet ligger i vad man bär inom sig. Tänk att skönhet och att vara religiös plötsligt hamnar så nära varandra!