Adventstankar 2020, dag 1.
För mig är batterimetoden (pacing), det sätt som får mig att ta mig igenom vardagen. Jag beskriver den här. Det innebär att jag måste vara noga med hur jag använder mina resurser. Många har ett nästintill osinande lager, depåer som räcker till det vardagliga och mycket mer därtill. Så är det inte för mig. Jag är som en iPhone. När batteriet är slut, tar det länge för mig att ladda upp innan jag ens kan starta dagen. Därför är det viktigt att jag är medveten och planerar mina dagar noga.
Just nu är jag sliten. Jag är trött i både kropp och själ. Det betyder att jag inte bara måste vara försiktig med vad jag gör för att undvika att hamna på tomt batteri, utan dessutom måste se till att jag använder mindre energi än jag gör av med en ”vanlig” dag, för att så sakteliga fylla på mig tills jag kommer upp i fulladdat igen.
I helgen var jag tvungen att välja bort att åka och sjunga med kören jag är medlem i, eftersom jag senare samma kväll skulle leda en annan kör där jag istället är ledare. Man ska göra det som är roligt, men för mig är inte alltid roligt detsamma som att jag går plus i energi.
Så, jag har insett att jag måste ta mig tid. Jag måste ta mig tid att ligga i sängen och bara vara. Jag måste ta mig tid att läsa en bok på läsplattan, som kan stå för sig själv så att händerna inte kräver energi. Jag måste ta mig tid att bara andas. Att ta mig tid att göra det jag behöver. Att ta mig tid att orka.
Ibland kan det kännas svårt att stanna upp och backa bandet en aning. Ibland har det känts som om jag måste välja bort, men sanningen är att jag inte väljer bort, jag väljer istället till. Jag väljer mer ork och energi, jag väljer mina behov, jag väljer tid för mig själv. Allt vi utsätts för, är beroende av hur vi väljer att se på saken.
Jag glömmer bort mig. Jag gör för mycket. Jag väljer ibland fel. En dag kanske det är så automatiserat att jag har en vardag där min energi alltid räcker, vem vet! Men än är det långt kvar. Ibland lyckas jag, ibland inte. Det är en del av att vara människa. Eftersom jag ännu inte har det på automatik, så måste jag göra ett aktivt val varje gång, om och om igen. Men det är jag som har möjligheten att välja att ta mig tid att orka. Jag. Inte någon annan. Inte några måsten. Inte vardagen. Utan jag!
Så valde jag verkligen bort kören i helgen, den som jag skulle sjunga i? Nej, jag valde istället att ta mig tid att orka. <3
Just det jag aldrig lär mig, när jag ska säga stopp och vila. Jag bara kör på. Särskilt när jag har mått så bra en längre tid. Nu är mina batterier helt slut och nu kommer det ta tid innan jag är mig själv igen.
Styrkekramar! En dag kanske du hittar balansen!