För mig är alla människor lika mycket värda, oavsett bakgrund, oavsett hudfärg, sexuell läggning, härkomst, funktionsvariation e.t.c. Inom politiken är just inkludering och mångfald en av mina viktigaste ledord. Jag har redan som liten haft oerhört svårt för mobbning och exkludering och har försökt lära mina barn vikten av att alla får vara med. Därför gör det extra ont när mina barn inte blir inkluderade.
I år har min 12-åriga dotter råkat ut för just detta i olika sammanhang. Det har varit såväl skolsituationer som fritid och även kalas. När man kommer in i den här åldern, händer det ofta att vänner byts, att tonen blir råare, att gängen splittras och får nya formationer. Sånt är livet. Däremot har jag svårt att förstå hur man som förälder kan stå bredvid när ens barn exkluderar någon enstaka individ.
Nå, nu var det alltså dags för dottern då att fylla år och jag funderade i mitt stilla sinne hur hon tänkte tacklas med inbjudningarna. Jag frågade henne när planeringarna var igång hur många som ska komma och vem hon tänkte bjuda. Hon räknade upp de självklara, men sen blev det en paus. Hon sa ”Jag fick ju inte komma på kalaset till xx, men jag tänker ändå bjuda. Först tänkte jag visa hur det känns, men det är inte rätt sätt. Jag blev sårad, och egentligen vill jag ju inte såra tillbaka, så jag tänker bjuda dem. Så nu tänker jag bjuda hela klassens tjejer, så att ingen ska känna sig utanför.” Och jag måste faktiskt erkänna att jag är förbaskat stolt över hennes agerande! Själv hade jag troligen inte varit lika storhjärtad, inte om jag själv hade blivit exkluderad gång på gång. Så jag är glad att min dotter är av renare virke än jag själv är.
Under firandets gång hade alla trevligt, vad jag uppfattade, och det skrattades och umgicks på bästa sätt. Jag önskar innerligt att det här kunde vara återkommande, att de alla kunde få träffas och umgås nu som då. Kanske kunde gränserna bli lite mer otydliga då och kanske skulle exkluderingen till slut upphöra.
Kanske kan vi alla lära oss något av min dotters agerande. Kanske kan vi en dag komma dit där samhället borde få vara. Ett samhälle där vi alla får plats, där vi alla är lika mycket värda.