Vi har valt att fostra barnen med att alla har lika värde, allas åsikt är lika mycket värda och alla har rätt att tro det man själv väljer att tro. När barnen var små innebar det att vi hade en som i princip var ateist, en som var starkt kristen i sin tro och en som flöt med på ett hörn och hade en helt egen tro.
Nu när jag gått in i politiken är jag mycket noga med att alla ska få ha den åsikt de har och att vi ska respektera varandra. Det innebär att jag är den röda. Troligen kommer vi att ha hela skalan med färger innan alla uppnått myndig ålder. Det finns dock en sak jag inte kan tolerera och det är främlingsfientlighet. Jag kan självklart inte tvinga dem till att byta övertygelse om de skulle vara främlingsfientliga, men de får under inga som helst omständigheter uttala sig främlingsfientligt så länge de bor under mitt tak. Där går gränsen och den är stenhård.
Kvällens diskussion har varit om nyårsraketer. En vill absolut inte att vi har det av hänsyn till djur och natur. En annan vill absolut att vi ska ha och känner att det inte är nyår utan. Att lösa en sådan ekvation med en 11-åring och snart 14-åring är inte lätt. Saken blir inte lättare av att båda vill att den andra ska få som den vill och att den andra ska vara nöjd. Det blev efter mycket om och men en kompromiss. Endast ett paket småsmällare (t.ex. fjärilar) och det minst miljöpåverkande batteriet (det minsta de har) och inga som helst raketer. Nästa år ska det inte vara några som helst småsmällare och heller inga raketer. Och morgondagens nyårssmällande ska göras så långt bort som möjligt från vårt hus.
Det hade varit enklare att säga ”nu bestämmer vi föräldrar och gör som vi alltid har gjort”, men det hade nog inte varit det mest stödjande sättet. Det är frustrerande, underbart, utvecklande, hjärtknipande, oerhört svårt och samtidigt så stort och givande att vara förälder. Jag älskar att se på mina barn och känna att de är en del av en jätte stor värld (till skillnad från att leva i en jätte stor värld). Ibland önskar jag bara att det fanns genvägar att ta. Att man med quickfix kunde få allt som i ett trollslag att bli bra, för alla. Men inte ens i den bästa av världar skulle det vara ett bra alternativ, jag vet.
Så imorgon tar vi avsked av 2015 och möter 2016 med tillförsikt, livsbejakande och kärleksfull stolthet. Ibland känner jag mig osäker, att jag inte räcker till och att jag är den sämsta mamman i hela världen. Men så kommer insikten; jag är faktiskt den bästa mamman för just mina barn, trots, eller kanske just på grund av, de hinder vi brottas med längs vägen. Så tack för att jag har äran att vara mamma till dessa fantastiska själar!
