Det här med falskhet… Var föds den ”förmågan”? Är den medfödd? Eller är det händelser som skapar en osäkerhet och tänder flamman?
Att säga en sak och mena något annat, det går bara inte ihop i mitt tankesätt. Om jag skulle göra så, skulle jag gå omkring och oroa mig för att bli påkommen. Jag vet att somliga tycker jag är för rakt på sak när jag säger vad jag tycker och tänker, men hellre en obehaglig sanning än en behaglig lögn.
Samma undran har jag kring skitsnack. Var föds det? Vad får en människa att snacka skit om någon annan bakom ryggen? Hur kan man vara så feg att man inte vågar säga det rakt upp i ansiktet?
Och vad lär vi våra barn med dessa beteenden?
Jag vet inte säkert vad jag tycker är mest obehagligt, skitsnack eller falskhet, men jag tror nästan att falskheten är värst. Det kryper i mig när jag ser en människa så totalt vända kappan efter vinden. Isch!
Så tack, alla där ute, som faktiskt säger vad ni tycker och tänker! Tack för att ni berättar för mig vad ni tycker om mig! Tack för att ni vågar stå för den ni är!