Usch, idag är en riktig sån där piss-dag. Har sovit dåligt, blev väckt allt för tidigt, kroppen värker, huden bränner. Allt är bara SÅ fel.
Maken vill köra över isen till Finland. Jag ifrågasätter det. Jag ser inte tjusningen i att åka 10 timmar fram och tillbaka med ungar i en halvkall bil. Visst, det kommer att vara jätte vackert, men hur kul är det för barnen?! Jag skulle gissa att de den första timmen tycker det är både häftigt och vackert och stundom tycker de säkert att det är hisnande vyer. Men sen då? De resterande 7-8 timmarna. Vem ska underhålla dem då? Inte sjutton är det min man som är chaufför. Nej, självklart blir det jag.
Och får man mattiderna att passa in på ett lämpligt sätt så att de får varm mat i sig och på det viset förhindra att de blir jätte griniga av energitomhet?
Vad gör vi om de blir rädda? Då är det självklart jag som ska ta hand om dem och få dem att gilla upplevelsen.
Ansvaret är mitt. Fullkomligt mitt.
Allt är då självklart mitt fel. Jag är negativ. Jag är så ospontan. Jag är så omotiverad. Jag vill aldrig göra nåt bara så där hux flux. Det är väl bara att sätta sig i bilen och åka?!
Visst. Men som sagt, det är JAG som ska ta hand om barnen när de tröttnar och det är JAG som ska ta hand om barnen när de blir hungriga, kissnödiga och osäkra.
Ledsen, men jag HAR inte det orket. Jag har inte den kroppen. Jag har inte det psyket.
Jag kan inte bli mer än den jag är. Jag kan inte orka mer än jag faktiskt gör. Jag har inte de energidepåerna. Jag är inte i sånt fysiskt skick att jag kan ge lite till när jag redan är så slut att kroppen värker och huden bränner.
Jag är ledsen, men jag är bara jag! Och räcker jag inte till, då får jag väl lov att vara den tråkiga, icke-spontana, pessimistiska tjejen jag så tydligt blir kritiserad för att vara. Inte i ord, aldrig i ord, men i blickar och handling.
Jag är bara jag. Jag kan aldrig blir mer än jag är.
Jag räcker inte alltid till.
Men jag försöker verkligen. Från djupet av mitt hjärta.