Att ha drag av ambivalent anknytningsmönster, är utmanande i sig. Att dessutom leva med behovet av personlig assistans, gör det inte mindre utmanande.
En ambivalent behöver vara uppmärksam på vad man går igång på, vad man triggas av i en relation. Om man inte får den närhet man så väl behöver, om man inte känner sig trygg med sin partner, om man inte klarar av att hålla sig autentisk och istället känner sig avvisad, bortvald, då triggas troligtvis mönstret igång.
Mönstret kan förstås visa sig i alla relationer. Vänskaps- kärleksrelationer e.t.c.
För mig triggas det ofta igång när jag inte känner mig förstådd, inte trodd eller inte sedd. Så t.ex. om jag går till en läkare som inte lyssnar eller som jag upplever att den inte tror mig/förstår mig, då triggas mina mönster igång.
Det har gjort att jag i mina nära relationer undvikit att fullt ut visa mina behov. Min familj, mina vänner får sällan se allt det mörka inom mig. Istället är jag den starka, den som ställer upp, den som kan, den som lyfter och bär, den som planerar och håller ihop. På så sätt har jag inte behövt riskera att hamna i ett läge där mina mönster triggats igång. Det har varit min taktik fram tills jag blev mer medveten om min ambivalens.
Idag övar jag mig på att vara en börda, vara svag, vara behövande, vara känslosam e.t.c. Det är jätteläskigt, men det är enda sättet för att kunna bli fri från mönstren. Jag behöver utsätta mig för risken att triggas igång.
Det här gör jag med människor som jag känner väl. Människor som älskar mig. Människor som jag älskar. Människor som jag är trygg med.
Tänk dig då att inför okända människor, personer som helt saknar känslor för dig, tvingas vara allt det där som triggar igång mönstren. Att inför en främmande människa behöva vara ditt allra svagaste jag. Att lägga din tillit i deras händer. Varje dag. Att veta att den här människan är bara här för att den får betalt. Den här människan ser dig som ett arbete. Den här människan har ingen anledning att ge dig det du som ambivalent söker. Den här människan har ingen anledning att stanna kvar hos dig, vilket är det som triggar allra mest. Och lägg sedan till att du gång på gång fått bevisat att dessa människor högst troligen kommer att försvinna, kommer att lämna dig. Det är vad jag utsätts för. Dagligen. Det är vad jag brottas med, varje dag, i varje möte med en assistent.
Så kanske är det inte så konstigt att jag ibland får bakslag, att jag stundtals önskar av hela mitt hjärta att jag kunde säga upp mig från det som är mitt liv. Samtidigt som jag uppskattar allt det som är just mitt liv, allt det som dessa människor gör för mig i mitt liv. Den tacksamhet jag känner inför allt jag utmanas i, utsättas för, brottas med, förändras i.
Vissa dagar är svårare, andra är lättare. Ibland lyckas jag, ibland misslyckas jag. Men jag reser mig igen, mer autentisk för var gång. Och jag förstår mig själv, förstår mina triggers, förstår mina mönster. Kanske inte alltid mitt i stunden, men efteråt. Det gjorde jag inte tidigare.
