Det har blåst rejält även idag och det ger mig tid att jobba med mig själv på ett sätt som jag inte skulle ta mig tid för om jag var hemma, där det alltid finns något måste att avklara. Här är det bara vinden och jag med måstena på mils avstånd. Så jag läker mig själv, bit för bit.
Idag har jag tittat på en relationer som avslutats, där alla har en röd tråd jag kan följa i mig själv och mitt agerande. Relationer där jag på ett eller annat sätt fått möjlighet att utvecklas. Den starkast lysande tråden är där jag får jobba med mönstren inom mig som handlar om att knyta an och att finnas där. Mönster som triggar igång ett mörker inom mig som tar över när jag inte känner mig sedd och inte vald.
Genom åren har jag lärt mig se tecknen, att uppmärksamma när jag går in på repeat av något som för mig bort från min kärna. I den senaste relationen som triggade mig, kunde jag sätta ord på det, vara autentisk och tydlig. Ändå triggades jag. Ändå gick jag in i ett beteende som jag försökt bryta i många år, ett bevis på att jag ännu har oavklarade saker att jobba med, saker som min kropp visar upp åt mig att jag ska ta vara på för att bli fri ifrån.
Så tack, min kropp, för att du visar mig mina mörkaste skuggor. Tack för att jag får erfarenheten gång på gång, så att jag till slut kan bli hel och komma vidare. Tack för utmaningarna och tack för möjligheterna! Jag ska jobba på att bli bättre på att lyssna, bättre på att vara förutseende och bättre på att släppa taget. En dag ska jag hitta plåster för såren i min själ. Till dess ska jag öppet ta emot lärdomarna!
