Är det inte märkligt, känslan av att se siffrorna 2021 framför sig, att skriva dagens datum med -21 efter? För mig är det det. Det känns som om 2020 hade kunnat fortsätta i all evighet och nu är vi plötsligt där, vi har bytt kapitel, blickar mot ett nytt år. 2021 är här.
Vad kommer det här året att föra med sig? Vågar vi ens tänka tanken? Ingen kunde väl ana att 2020 skulle bli som det har varit. Vad för det nya året med sig? På nyheterna pratas det om en vargavinter som förväntas dra in över oss nästa vecka. Den kallaste och mest snörika på 10 år. Med viss fasa känner jag att ett väldigt snörikt år kan bli ett relativt stort hinder för mig. Det är 9 år sedan jag fick min första rullstol. Året innan jag fick den, fick vi grävas ut från vår tomt med grävskopa. Det tog 3 timmar. Maken och jag fick klättra över snövallarna med våra barn då på 11 och 9 år, för att de skulle kunna ta sig till skolbussen. Idag är de 21 och alldeles strax 19 år. De kommer att kunna ta sig över snövallarna på egen hand, men med mig kan det nog bli värre. Inte ens med min fantastiska assistent kommer jag att kunna ta mig över några snövallar. Men vad vore väl lite snö gentemot den pandemi vi som bäst brottas med.
Igår var jag och fotade lite. Jag ville föreviga den första snön, som märkligt nog ligger kvar än i dag. En av bilderna är den här på fönstret som ni ser som bild till inlägget. En trasig gardin bakom bortglömda fönster. Vad finns där mer? Jag skulle verkligen vilja veta. Finns det möbler kvar? Böcker? Kärl? Eller har allt tömts efter att damen lämnade sitt hem för att bo på ålderdomshemmet i kommunen? Är huset ett boende för de vilda djuren idag?
Jag tror att jag besökte damen när jag var liten. Jag har ett svagt minne av det, att vi brukade åka dit och sopa ut julen. Men jag minns ingenting av hur där ser ut. Jag föreställer mig en liten gumma, sittandes i gungstolen med sin virkning eller stickning. Eller kanske är det mig själv jag föreställer, på ålderns höst?
Just i detta ögonblick är jag ensam hemma. Barnen har åkt för att handla. Maken är in på jobb. Assistenten är ledig. Jag stannar inte i gungstolen för att sticka, men likväl i sängen för dito sysselsättning. Stickning sägs vara ett universalmedel för det mesta. Det lindrar ångest, ökar hjärnfunktionen för bättre kognitiva funktioner, upprätthåller fingerfärdighet och handfunktion, tränar synen, förbättra blodcirkulationen och minskar belastningen på hjärnans smärtcentrum, ger förbättrad koordination och sänker blodtrycket. Och mycket mer. Ingen lär helt enkelt må så mycket sämre av att sticka. Så det gör jag i tid och otid. Nästan alltid när jag är ensam. Det håller mig igång och ger ensamtiden mening då jag inte kan fylla den med vanliga måsten.
Just nu har jag börjat ett nytt projekt. Jag är inte helt säker på att det var ett smart val… Vi får se om några veckor om jag står ut eller inte!
