Igår skrev jag om hur det är när jag inte får tag i det som pockar på min uppmärksamhet, när det ligger så där strax utanför mitt synfält. Idag vill jag berätta om känslan när jag ser mina egna behov.
När poletten, så att säga, trillar ner, är det som om färgerna blir klarare, ljuden tydligare. Det känns lite som om alla sinnen får en adrenalinkick och alla knutar på trådarna löses upp. Jag blir nästan lite hög, lyrisk, av att ha förstått en av mina egna hemligheter, och jag det lägger sig någon slags frid över alla tankar och funderingar.
Jag älskar känslan. Men det är inte odelat positivt. Jag går ibland upp i mitt letande efter nya upptäcktsfärder onödigt intensivt. Som en knarkare som söker efter ruset. När jag gör det, stängs dörrarna som en balkongdörr i korsdrag och jag får snällt ge mig till tåls tills sinnet är redo att gå vidare till nästa steg.
På senare tid har jag upplevt, när jag pratar om saker där jag lyfter fram mina behov, att det är som en fördämning som lossnar. Mitt i alltihopa, kan jag höra mig själv uttrycka exakt VAD det är jag behöver och HUR jag ska komma dit jag behöver ta mig. Som om jag nästan läser ett manus där jag själv är huvudrollsinnehavaren. Jag antar att det är mitt eget sätt att bearbeta saker på, för att jag inte ska fastna i förnekelse och missa poängen. Jag är rätt bra på att förneka och låtsas som det regnar nämligen…
Vad gör du för att lyssna på dina behov? Hur vet du vad du behöver och vill, eller är det bara helt självklart och klart som korvspad för dig?
Här kan du läsa mina tidigare inlägg i adventstankar 2020:
http://www.mitawa.ax/category/adventstankar-2020/
