Adventstankar 2020

7. I utkanten av mitt synfält

Jag har gått hos smärtpsykolog i 7 år nu, tror jag. Bara de veckor jag varit på rehabilitering (just nu 3-4 gånger/år), men i kombination med att jag gick i psykoterapi i 2 år, har det varit som att överräcka mig en knippe nycklar som jag har till förfogande när jag är redo att använda dem.

Det kommer upp saker till mitt medvetande som varit dolt en längre tid. När det händer, är det som om något pockar på min uppmärksamhet i tid och otid. Som om det finns något i utkanten av mitt synfält som jag inte lyckas få tag i.

Senast när jag pratade med min smärtpsykolog om det här, fick vi det serverat på silverfat efter en timmes session. Dagen efter hade jag ännu en tid med honom och då hände samma sak, men med något helt annat. Jag blir så otroligt imponerad av hans sätt att få mig att hitta svaren inom mig på det här sättet.

Oftast kan jag själv genom att analysera mina tankar och känslor, komma framåt i något jag suttit fast i. Men när det blir något långt tillbaka, ibland så långt som till spädbarns åldern, behöver jag någon som nystar i den andra änden och då är jag tacksam att det är just min smärtpsykolog gör det.

När det där som legat dolt strax utanför mitt synfält kommer fram i ljuset, är det nästan som om det säger ”pling”. Det är en otroligt skön känsla när det plötsligt står helt klart vad det är jag ska se och förstå.

Jag är tacksam att jag fått förmågan att jobba med mig själv så som jag fått göra de senaste åren. Även om jag fått lära mig i terapin att det inte är någon idé för mig att jobba när det sitter för djupt. Då gäller det att ha tålamod och bara vänta på att hjärnan blir redo att släppa fram det. Tålamod har aldrig varit min starkaste sida, kan jag säga… Så ibland har jag fått i läxa att låta bli att jobba. Just de läxorna är de som gjort störst skillnad, dumt nog. De vet helt enkelt vad de pratar om, de där två kloka herrarna! Min återkommande terapi är avslutad sedan i somras, så nu har jag bara min smärtpsykolog kvar. Därför blir mina tider med honom så viktiga. Då är det skönt att vi har ett samarbete som gör det lätt att lösa upp knutarna i precis den takt som jag behöver just där och just då.

Om jag fick bestämma, skulle alla få träffa en psykolog minst en gång i året. Så det så!

Här kan du läsa mina tidigare inlägg i adventstankar 2020:
http://www.mitawa.ax/category/adventstankar-2020/

Du kanske också gillar…

Tack för att du lämnar några ord till mig!