Nu är det länge sedan jag skrev. Ni vet när saker bara sker, livet tar lixom över och styr med järnhand och då är det bara att följa med och göra det bästa man kan av situationen.
Vår familj har växt och med det kommer många reflektioner och nya insikter. Det självklara är inte alls så självklart längre. Och det vardagliga är faktiskt allt utom vardagligt, det är istället något jag idag känner stor tacksamhet inför och som jag med åren har missat att uppskatta.
Att få vara en del vårt samhälle, att känna trygghet inför de lagar vi har, att känna att just jag är viktig, det är inget jag borde ha tagit för givet och jag hoppas att jag aldrig mer ska göra det.
Att få uppleva barnen som växer upp, att få vara en del av deras vardag med småbarnsnojs och tonåringsbråk är ingen självklarhet. Att ha möjlighet att kommunicera med mina barn, att kunna rita upp den där livskartan som man hoppas att de en dag minns att de har i bakfickan när de ska ut på livets äventyr, inte heller det en självklarhet. Inte heller att få sitta i soffan och kolla på Idol och se barnen himla med ögonen när ungdomsörat och vuxenörat inte alltid är helt kompatibla gällande musik, eller att få bråka om att kläder ska ligga i tvättkorgen och inte på golvet.
Eller det självklara, som inte alls är självklart, i att få sitta tillsammans och bara vara en familj. Vilket under i sig det är!
Och vilket under det är att stå och diska och se färggranna bubblor bilda mönster i glaset! Att ha lugnet inom sig, där man hinner reflektera över det, just där och just då, det är under i vardagen!
Tack för att just jag får vara en del av det som är vår familj och tack för alla livets små vardagsunder! Må jag inte ta dem för givet mer!
