I dagens adventstankar 2019, som kommer en halvtimme för sent, skriver jag om de gnistrande stjärnor som är roten till att mitt hjärta stundtals klappat snabbt.
När jag var 14 år och dödligt förälskad i en viss närpesgrabb som jag besökte, fick jag träffa hans mamma. Jag minns hur hon stod där i köket och hur jag hoppades av hela mitt hjärta att hon skulle tycka om mig åtminstone en liten, liten aning. Britt-Marie Svens, som hon heter idag, lagade mat, medan jag hängde i köket med henne och fick höra historier om hennes vilde son. Det höll så klart inte mellan mig och den vilde sonen. Det var skrivet i stjärnorna att vi skulle vara vänner, han och jag. Och i somras när jag kramade om Britt-Marie, tänkte jag på det där kortet jag sände till henne 1993 med recept på Ålands pannkaka. Tänk vad små saker kan etsa sig fast i minnet! Tack, Britt-Marie, för att du födde min bästa vän och för att du tog emot den lilla, blyga tjejen i ditt hem och fick mig att känna mig speciell! Och förlåt för den där gången när somliga ramlade hem alldeles för sent och i alldeles för dåligt skick (och nu påminner jag alla om att jag varit nykterist hela mitt liv, så ingen tror att det är mig själv jag skriver om;) ), när du var så arg att du skakade och somligas storebror fick komma och köra hem mig till Pjelax medan den förlorade sonen fick order om att sova i garaget. 🙂 Förlåt, förlåt, förlåt! Jag lovade att vi skulle komma hem i tid, men det var någon som var mer envis än jag var!
När jag var 5 år, höll jag på att ge skoskav i öronen åt tapetseraren som mina föräldrar hade anlitat. Han kunde förmodligen inte föreställa sig att jag 10 år senare skulle falla pladask för hans yngste son. Ros-Mari och Anders Andersson, ni har betytt otroligt mycket för mig! När jag hade borrelia, tog ni hand om mig och lät mig sova hos er, trots att jag var en trasa, fullständigt slutkörd och behövde hjälp. Jag kände mig aldrig i vägen hos er och jag kände mig alltid välkommen. Jag har fortfarande inte ätit någon lika god lövbiff med kryddsmör som jag gjort hos er! Än i denna dag tar ni er tid för mig när vi ses. Ni är mina förebilder för hur föräldrar ska vara mot barnens respektive i tonåren. Och du, Anders, låt bli att skrämma vettet ur oss fler gånger! Tårarna forsade när jag fick veta. Så tack, Anders och Ros-Mari, för att ni är dem ni är!
Jag har tre svärföräldrar. En äkta och två bonusar. Min äkta är makens far, Alvar Fagerlund. Alvar, du tog emot mig med öppna armar när din son plötsligt dök upp med en 1,5 årig bonusdotter i famnen och mig i handen. Du har alltid låtit din dörr stå öppen för mig och du har aldrig gjort skillnad på mina barn. Du är varm och älskvärd och du är mycket viktig för mig. Jag är så oerhört tacksam för att du och Kickan fick Niclas, så att jag kunde få möta mitt livs kärlek.
Mina bonusar är farmor och farfar till min förstfödda. Siv och Christer Mattsson, trots att jag och er son gick skilda vägar, har jag aldrig känt någon antydan till agg, eller avståndstagande. Ni har istället tagit emot min man och våra gemensamma barn med öppna armar. På Nickes och mitt bröllop, var det en självklarhet för er att ta hand om både ert biologiska barnbarn och hennes halvsyster. Ni har alltid varit fammo och faffa för alla våra tre barn. Jag blir rörd till tårar när jag skriver det här. Ni har varit en så otroligt viktig del i vårt liv och alltid funnits där med sån självklar kärlek till oss alla. När Julina fyllde 18 och ni uppvaktade min man med de fina orden där ni tackade honom för att han funnits där för henne, då svämmade mitt hjärta och mina ögon över fullständigt. Det är så typiskt er att inkludera och respektera på alla sätt! Jag kommer aldrig att glömma den otroligt fina gesten och inte heller allt ni gjort för oss genom åren! Ord räcker inte till, men tack, ni har gjort så oerhört mycket för oss!
Så tack, från hjärtat tack ,till er som tagit emot mig med öppna armar, som accepterat mig för den jag är och som gjort det möjligt för mig att älska och bli älskad! Ni är en viktig del av den trygga plattform som jag haft till grund att stå på genom livets vindlande väg. Tack!