16. De som lämnat och gått vidare

I dagens adventstankar 2019, skriver jag om de som lämnat oss och gått vidare. Sorg och avsked gör ont, oavsett när i livscykeln avskedet sker. Att bli kvar gör ont. Att förlora någon kär gör ont. Men visst är det alltid värst när det handlar om någon yngre.

När min väninnas dotter, Ida Bexar, endast 19 år gammal dog, kändes sorgen så ofattbar och bottenlöst svår. Jag visste inte om min väninna och hennes man skulle överleva sorgen, men nu, 3,5 år senare, ser jag med beundran på det liv de valt att leva. Ida lämnade ett stort tomrum efter sig, samtidigt som hon lämnade kvar stor livskraft, kärlek och glädje som för varje ögonblick lever vidare. Tack, Ida, för de år vi fick ha dig här! Du är för evigt saknad och för evigt älskad.

Den förstas släkting som lämnade jordelivet var min gammelmormor, alltså min mormors bonusmamma. Efter henne har min farfar och min morbror gått bort. Men jag har haft äran att ha farmor, morfar och mormor hos mig även i vuxen ålder. Mormor lever fortfarande, bor kvar hemma och blev 97 år gammal i november.

Min farmor Ruth Sjölund hade levt sitt liv klart för länge sedan och önskade att få somna in, men jag var inte redo. Jag tror inte jag är det ännu. Sorgen väller fortfarande upp och kväver mig. Pappa är ensambarn. Kanske är det därför förlusten av farmor smärtar så mycket. Nu har jag bara pappa kvar på hans sida av släkten. Farmor hade med största sannolikhet samma sjukdom som jag har och de sista åren brukade vi rejsa i rullstol tillsammans. Hon älskade mig innerligt. Det tvivlade jag aldrig på. För henne var jag speciell. Fammo, jag saknar dig!

Min morfar Håkan Granfors lämnade oss väldigt plötsligt. Ingen trodde att tiden var slut för honom, allra minst han själv tror jag. Han fick leva aktivt i princip ända till slutet och det är jag tacksam för. Morfar kom till mig i en dröm den morgonen han dog. Vi var i ett stort rum med många dörrar. Jag öppnade dem en efter en och han stängde dem lika bestämt. Jag sa att det var dags, att han skulle gå igenom. Så höll vi på, från dörr till dörr. Till slut log han och tog ett steg mot en av den öppna dörren, sedan vaknade jag. Älskade moffa, du har lärt mig så mycket och jag är tacksam att jag än i denna dag känner din närhet hos mig när jag behöver dig. Du lever vidare i oss alla och ja, du var roten till oss, vår trygghet och vårt starka band. En dag ska du och mommo återförenas, men än behöver vi henne här på jorden!

Released from my hands – sealed in my heart. <3

Kommentera