Minns du när internet tog över ditt liv? I dagens adventstankar 2019 berättar jag lite om hur det var för mig.
För mig var det när jag var gravid med mellerst som internet seglade in i mitt liv på allvar. Jag började med att leta låttexter, men sen kanade jag in på forum där jag försökte underhålla mig själv. Jag mådde nämligen inget vidare och låg till sängs nästan hela tiden. Jag kräktes med 30 minuters mellanrum och blev inglad på gynavdelningen nu och då för att få dropp. Enda dagen jag inte kräktes var faktiskt på förlossningsdagen. Jag kan säga att min kräkfobi upphörde rätt snabbt…
För att komma ut på internet på den tiden, använde vi modem som gav ifrån sig ljud när man skulle ut på nätet. Minns in? Det gick sjuuuuuukt långsamt att ladda sidor. Verkligen galet långsamt. Men det var en hel värld som låg framför ens fingrar. Magiskt! Det låter antagligen rätt knasigt för ungdomarna när man säger att man är uppvuxen helt utan datorer, internet och mobiltelefoner. Det har verkligen gått snabbt de här senaste 25 åren inom teknikvärlden…
Som sagt, för mig blev internet en stor del av min vardag 2002 när jag kräktes som allra mest och försökte överleva med alla inälvor på insidan av kroppen.
Så när vår väntan på minstingen startade, sökte jag åter upp föräldraforum hängde jag en del på bland annat Familjeliv. Där lärde jag känna underbara människor. Speciellt en vill jag nämna. Nämligen Teresa Bolin Tanisawa. Nu är det 16 år sedan vi lärde känna varandra och den relation vi har är verkligen unik. Vi delar så mycket, trots att vi är så olika. Tess, du lyssnar alltid på mig, du läser mig som en öppen bok och det som är så magiskt med dig är att du delar med dig av dig själv till mig. Ofta pratar jag med människor och får dem att berätta om sig själva, men med dig är det annorlunda. Du berättar hur du mår, du låter mig ta del av ditt inre. Det ger mig en känsla av att vara oerhört betydelsefull för dig och det berör mig djupt. Jag älskar dig så mycket! Jag önskar att jag kunde använda en pensel och måla över allt det svarta och gråa till vackra färger, men jag får nöja mig med att se dig vandra längs din väg. Och som du gör det! Jag är så stolt över dig! Oerhört stolt! Tack för att jag får vara en del av ditt liv och tack för att du alltid finns där för mig!
För mig är internet och sociala medier idag ett sätt att upprätthålla kontakten med mina nära och kära, eftersom jag inte har ork att upprätthålla kontakten IRL. Trots att jag ligger och vrider mig av smärtor, eller är så slut att jag inte kan hålla huvudet uppe, går det utmärkt att ha kontakt med människor över nätet. Hade inte internet funnits, hade jag utan tvekan varit väldigt, väldigt ensam idag. Och ni skulle inte få ta del av mina adventstankar. Så tack, internet! 🙂
Miina, Jag håller med dig om nätets betydelse, dels för oss som har en kronisk sjukdom som inskränker ens rörelseförmåga, men också för oss som flyttat utomlands. Möjligheten att kunna behålla kontakten till vänner och bekanta på båda sidorna av Atlanten finns nu på ett helt annat sätt än förut. Det är ju faktiskt underbart!
Jag minns hur det var 1978 då vi första gången flyttade till USA. Man kände sig så fjärran sitt hemland, familjen och vännerna. Brev tog minst ett par veckor att komma fram och inte gick det att lyssna på finska nyheter alls. Man levde i två helt åtskilda verkligheter. Nu är jag bara ett klick ifrån både vänner, familj och nyheter. Det känns så mycket tryggare, även om jag inser att tryggheten visavi nätsäkerheten är en chimär.
Åh, Gunilla! Jag förstår verkligen att nätet är av stor vikt för dig! Jag är glad att utveckligen gått framåt på det här sättet, även om det så klart för med sig mindre bra saker.