Först klagar jag på att våren är så kall och längtar efter sommarvärmen, sen plötsligt slår värmen till och då kommer minnet tillbaka…
Nu har det varit några dagar av sol och värme, och nu minns jag vad som händer när värmen kommer. Tänk att jag glömmer det varje år! Jag fattar inte hur det kan vara möjligt!
Smärtan skjuter i höjden och det känns som om jag håller på att explodera.
Jag vill ha sommar och varmt och jag vet att många av mina sjuka vänner behöver värmen och mår bra av den. Jag önskar bara att jag vore en av dem…
Jag känner att jag biter ihop, hårdare och hårdare, och min puls stiger av smärtan. Nu gäller det att andas och hitta vägar genom det här. Att inte ge efter för mörkret och att fortsätta kriga även när kroppen skriker nej.
Sommarvärmen skrämmer mig just nu, men jag vet att jag inom några dagar, eller åtminstone veckor, har vant mig vid smärtan och inte reagerar lika starkt som nu i början. Det blir lixom ett skitjobbigt tillstånd som man överlever på ett eller annat sätt. Det är övergången från hanterligt till asjobbigt som alltid är svårast.
Tänk att jag alltid glömmer det här! Att det varje år ska bli samma förvånade chocktillstånd när sommaren knackar på dörren! Kom igen, bruden! Det blir lixom sommar varje år!
