Idag kom det upp i mitt fb-flöde att det är ett år sedan fammo somnade in. Älskade fammo. <3 Magen knyter sig och en klump samlas i min hals. Sorgen har lagt sig, men saknaden finns kvar och ibland upplever jag att den faktiskt växer.
När livslågan slocknat öppnas den andra porten, porten som för dem bort från oss rent fysiskt. När fammo somnade in kände jag mig ensam, övergiven. Som om rötterna plötsligt ebbar ut. Jag kan inte ens föreställa mig hur det kändes för pappa som varit ensambarn.
Fammo, jag saknar din varma hand, dina klara ögon, ditt suckande över att jag allt som ofta gått min egen väg, en väg som du inte hade valt om jag var du. Men jag är tacksam att din kamp är över och att du fick somna in så som du själv önskade.
Saknaden kommer alltid att finnas kvar, men livet och tiden går vidare och vi med den.
Ta hand om oss, vaka över oss som är kvar. <3
Älskade fammo, idag brinner ljuset för dig, för den du var och för den du blivit.
