Den senaste tiden har jag av olika anledningar fått sätta mig ner och fundera igenom det här med vänskap. Vad är det jag uppskattar hos en vän, vad definierar en vän för mig, och hur vill jag själv vara som vän?
Har du tänkt den tanken på länge? Har du funderat över de sakerna? Om inte, gör det. Svaren kanske förvånar dig lika mycket som de förvånade mig.
Ja, vad är det jag uppskattar hos en vän? Ärlighet. Jag vill heller höra den bittra sanningen än den sockrade lögnen. Jag behöver veta var jag har min vän. Och jag vill att min vän ska uppskatta mig. Med det menar jag inte att jag vill bli dyrkad. Jag vill att det jag ger av mig själv är något som den andra tar emot med uppskattning, som en gåva. Jag vill att vännen ser mig för den jag är. Att jag inte behöver prestera, att jag är accepterad som den jag är (även de dagar då min sjukdom är mer framträdande). Och jag vill att min vän litar på att jag finns där, även om vi inte hörs av, inte ses. Och viktigast av allt, jag vill att min vän finns där den dag jag behöver hen.
Som person är jag sådan som ger och ger, som lyssnar på andra heller än pratar om mig själv, som hellre finns där än behöver någon. När det sällsynta tillfället dyker upp när jag behöver någon, då behöver jag få känna att det är just min tid, att jag kan falla och att mina vänner lyfter mig.
Jag släpper sällan in någon i mitt inre. Kanske mest för att jag då inte behöver vara rädd för att såras. Jag finns som sagt gärna där för andra, men att själv vara behövd kräver en mycket stark tillit och därför är det endast några få som jag öppnar mig för.
Så hur vill jag då vara som vän? Det var det här som förvånade mig. Jag vill vara rak, ärlig, uppmärksam och…ja det här har jag nästan svårt att ens kunna tänka mig…jag vill faktiskt, som vän, vara hänsynsfull mot mig själv. Jag tänker lite på hur det är när jag är på kanalisering och hon brukar säga att vissa människor kan man tuta in i själen med buller och brak, medan andra har en självaktning där man kommer in med ödmjukhet och respekt. Det sistnämnda är hur jag vill vara som vän. Jag har inte sett på mig så tidigare. Kanske har det alltid funnits där och jag har tryckt undan det, eller så har det växt fram med åren.
Om jag respekterar mig själv, om jag visar mig själv ödmjukhet och tillit till att veta var mina gränser går, vem jag är som person, då kommer även min omgivning att se på mig med samma ögon. Det sägs ofta till människor med sviktande självförtroende att man måste älska sig själv för att andra ska kunna göra det samma. Så är det nog med allt. Om jag inte respekterar mig själv, vet mina gränser, vet vad jag vill utsätta mig för, då kan ingen annan veta det heller.
Som bilden säger här ovan:
Om du vill vara min vän ber jag dig finnas där för mig. Om du nöjer dig med att jag finns där för dig, behöver du inte bli min vän, du behöver bara be mig.
Jag kommer alltid att finnas där för den som behöver mig. Om det bara är det du vill ha, är du lätt att tillfredsställa.